En lavin!
Fick en lavin av komplimanger och feedback av min lillasyster igår! Jag blev överraskande glad och smickrad över det hon sa till mig :) Vilket har gett mig ett lyft att börja skriva mer dikter och noveller.
Hon tyckte om min novell Kallt Vatten och dikten Room for me.
När jag skriver försöker jag få den som läser att se scenariot framför sig, känna och förstå.
Kortfattad, men rik på information är Return my Love. Vilket är vad jag försökte få fram och lyckades. När jag skrev den så ville jag ge dom här två själarna sin chans att beskriva sin vackra kärlek till varandra.
Gick in på statistik igår och såg att hela 8 personer har läst min blogg. Väldigt kul!
Ni får gärna kommentera nästa gång! Vill gärna läsa vad ni tycker!
När det gäller Kallt Vatten hade jag för avsikt att göra en fortsättning, men efter att några dagar hade gått så tappade jag gnistan. Jag var helt enkelt lite rädd för att om jag skulle börja med den igen så skulle den inte ha samma anda. Samma känsla och stil som sin föregående.
Dock har jag ändrat uppfattning och funderar seriöst på att göra en fortsättning. Förhoppningsvis kanske det peppar mig att fortsätta min berättelse My Angel som jag håller på just nu på min dator.
Försökte precis ringa min syster för att fråga henne om jag kunde publicera våran konversation här.
Får uppdatera sen om jag får tillåtelse :)
Nu ska jag göra mig iordning för att traska in till stan.
Fick just klartecken från min syster då hon nyss ringde upp mig. En drös av komplimanger:
Emma^ säger:
tjotjo
kom hjem för ett tag sen
Har du skrivit Kallt Vatten?
typ en av de bästa noveller
jag någonsin läst O.o
Mikun~Mirax säger:
I see ^^,
Och ja, jag har skrivit den
Tack för feedbacken!
Satt uppe sent på helgon för några år sen...
Oj, visste inte att du inte hade läst den
Emma^ säger:
Men
SÅ SJUKT BRA
du skriver ju bättre än mig kvinna !!
är sjukt imponerad av den berättelsen
och dikten du la upp senast
du har verkligen en gåva
jag vet inte om jag någonsin skulle kunna skriva ngt så vackert och bra som den dikten
seriöst
jag blir rörd av dina texter
Mikun~Mirax säger:
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! AAAAAAAAAAAWWWW!!! Jag har aldrig varit med om så fina komplimanger! Tack så mycket! Det glädjer mig oerhört att höra!
Vilken dikt menar du? Return my love? Vet att du har läst Room for me...
Emma^ säger:
ah menade den
Och du vet att jag inte säger detta bara för att jag känner dig
Som jag fick höra om en novell jag skrev i skolan: är den självupplevd? (för att beskrivningarna var så målande och bra skrivna)
vilket den då inte var
vilket är ju fallet med "Kallt Vatten"
jag vet ju att den inte är självupplevd
och den är så sjukt bra skriven
den borde bli publicerad !
Mellankonversation.
Emma^ säger:
Fortsätt skriva, snälla
Mikun~Mirax säger:
Allmänt eller?
Emma^ säger:
Jag älskar dina texter
dom är
inspirerande
jag inspireras till att bli en bättre poet / författare eller vad man nu ska kalla det
truly
Egentligen fanns det med smileysar och stavfel, men jag fixade bort det.
Vilken otrolig känsla av att få en sån positiv feedback! Helt underbart :)
Nu ska jag göra mig klar, behöver gå på banken.
Hon tyckte om min novell Kallt Vatten och dikten Room for me.
När jag skriver försöker jag få den som läser att se scenariot framför sig, känna och förstå.
Kortfattad, men rik på information är Return my Love. Vilket är vad jag försökte få fram och lyckades. När jag skrev den så ville jag ge dom här två själarna sin chans att beskriva sin vackra kärlek till varandra.
Gick in på statistik igår och såg att hela 8 personer har läst min blogg. Väldigt kul!
Ni får gärna kommentera nästa gång! Vill gärna läsa vad ni tycker!
När det gäller Kallt Vatten hade jag för avsikt att göra en fortsättning, men efter att några dagar hade gått så tappade jag gnistan. Jag var helt enkelt lite rädd för att om jag skulle börja med den igen så skulle den inte ha samma anda. Samma känsla och stil som sin föregående.
Dock har jag ändrat uppfattning och funderar seriöst på att göra en fortsättning. Förhoppningsvis kanske det peppar mig att fortsätta min berättelse My Angel som jag håller på just nu på min dator.
Försökte precis ringa min syster för att fråga henne om jag kunde publicera våran konversation här.
Får uppdatera sen om jag får tillåtelse :)
Nu ska jag göra mig iordning för att traska in till stan.
Fick just klartecken från min syster då hon nyss ringde upp mig. En drös av komplimanger:
Emma^ säger:
tjotjo
kom hjem för ett tag sen
Har du skrivit Kallt Vatten?
typ en av de bästa noveller
jag någonsin läst O.o
Mikun~Mirax säger:
I see ^^,
Och ja, jag har skrivit den
Tack för feedbacken!
Satt uppe sent på helgon för några år sen...
Oj, visste inte att du inte hade läst den
Emma^ säger:
Men
SÅ SJUKT BRA
du skriver ju bättre än mig kvinna !!
är sjukt imponerad av den berättelsen
och dikten du la upp senast
du har verkligen en gåva
jag vet inte om jag någonsin skulle kunna skriva ngt så vackert och bra som den dikten
seriöst
jag blir rörd av dina texter
Mikun~Mirax säger:
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! AAAAAAAAAAAWWWW!!! Jag har aldrig varit med om så fina komplimanger! Tack så mycket! Det glädjer mig oerhört att höra!
Vilken dikt menar du? Return my love? Vet att du har läst Room for me...
Emma^ säger:
ah menade den
Och du vet att jag inte säger detta bara för att jag känner dig
Som jag fick höra om en novell jag skrev i skolan: är den självupplevd? (för att beskrivningarna var så målande och bra skrivna)
vilket den då inte var
vilket är ju fallet med "Kallt Vatten"
jag vet ju att den inte är självupplevd
och den är så sjukt bra skriven
den borde bli publicerad !
Mellankonversation.
Emma^ säger:
Fortsätt skriva, snälla
Mikun~Mirax säger:
Allmänt eller?
Emma^ säger:
Jag älskar dina texter
dom är
inspirerande
jag inspireras till att bli en bättre poet / författare eller vad man nu ska kalla det
truly
Egentligen fanns det med smileysar och stavfel, men jag fixade bort det.
Vilken otrolig känsla av att få en sån positiv feedback! Helt underbart :)
Nu ska jag göra mig klar, behöver gå på banken.
I do not own this picture.
Memorium
I started to think of you.
Our memories
Im sorry if I hurt you
But I guess It’s just words for you
Thruth to be
Never to be seen
I was scared
I saw the good in you
and oh, how I loved your stories
but I guess
I forgot how to love
No, now that’s a lie
I don’t know how to love
I have never done that before.
And I don’t know how to do that now either.
I couldn’t look into your eyes
To you everything was so clear
I couldn’t believe in this
In you
And the Time goes by
I’ve escaped another year
I don’t miss you as lovers do
I have only regrets
I never wanted there to be
pain, suffering and lies
And I ran
And I hid
Inside to my lonely heart
Im sorry I couldn’t tell the Thruth
Im sorry I lied to you
Im sorry I caused you pain
Im sorry for everything I’ve done
With this I have
Another year, a new path
This will be
This will be remembered
Scars in my heart
Memorium
20/8-06
I do not own this picture, it's taken from pimpmyspace.org
Our memories
Im sorry if I hurt you
But I guess It’s just words for you
Thruth to be
Never to be seen
I was scared
I saw the good in you
and oh, how I loved your stories
but I guess
I forgot how to love
No, now that’s a lie
I don’t know how to love
I have never done that before.
And I don’t know how to do that now either.
I couldn’t look into your eyes
To you everything was so clear
I couldn’t believe in this
In you
And the Time goes by
I’ve escaped another year
I don’t miss you as lovers do
I have only regrets
I never wanted there to be
pain, suffering and lies
And I ran
And I hid
Inside to my lonely heart
Im sorry I couldn’t tell the Thruth
Im sorry I lied to you
Im sorry I caused you pain
Im sorry for everything I’ve done
With this I have
Another year, a new path
This will be
This will be remembered
Scars in my heart
Memorium
20/8-06
I do not own this picture, it's taken from pimpmyspace.orgVinterkärlek
Frusna fingrar
en varm andedräkt
håller lågan uppe
i bara ett par sekunder
Bultande hjärtslag
och slutna ögonlock
En tanke så kär
om en annan människa
Snabba stadiga steg
långsamma, eleganta
Framåt, aldrig bakåt
tangon utbytt mot en vals
Snart så snart
närmare än någonsin
finns du där
med månen bakom oss
8 Okt 09
I do not own this picture.
Taken from weheartit.com
en varm andedräkt
håller lågan uppe
i bara ett par sekunder
Bultande hjärtslag
och slutna ögonlock
En tanke så kär
om en annan människa
Snabba stadiga steg
långsamma, eleganta
Framåt, aldrig bakåt
tangon utbytt mot en vals
Snart så snart
närmare än någonsin
finns du där
med månen bakom oss
8 Okt 09
I do not own this picture.Taken from weheartit.com
Room for me
Can you make room for me?
I wanted to
paint the world
in colors
of us
The time before
Reflected in the silver glass
Once more
turn it around
Can you make room for me?
Let me see
what could have been
and the taste is
Bittersweet
Shivers of the moon
sings and whispers
of truths and illusion
And this she heard
The angel who
couldn’t speak
So it was lost
Vanished
Till the day
You see me again
Can you make room for me?
Let’s fulfill our promise
we shared
the last night together
Time always goes forward
even though you stand still
Sooner or later
You’re moved by the time
In the silent night
she thinks of the whispers
she heard a long time ago
The sky enrich her picture
of a memory that’s now black and white
Can you make room for me?
My honest words of feelings
still stay reflected
in the mirror of the past
Keeping it true
Even today
20/3-11
I do not own this picture.
This picture is taken from the manga xxxholic by Clamp. I love them <3
I wanted to
paint the world
in colors
of us
The time before
Reflected in the silver glass
Once more
turn it around
Can you make room for me?
Let me see
what could have been
and the taste is
Bittersweet
Shivers of the moon
sings and whispers
of truths and illusion
And this she heard
The angel who
couldn’t speak
So it was lost
Vanished
Till the day
You see me again
Can you make room for me?
Let’s fulfill our promise
we shared
the last night together
Time always goes forward
even though you stand still
Sooner or later
You’re moved by the time
In the silent night
she thinks of the whispers
she heard a long time ago
The sky enrich her picture
of a memory that’s now black and white
Can you make room for me?
My honest words of feelings
still stay reflected
in the mirror of the past
Keeping it true
Even today
20/3-11
I do not own this picture.This picture is taken from the manga xxxholic by Clamp. I love them <3
Kallt Vatten
Nedsliten och tämjd till den grad att blott en gammal gnista låg och slumrade i hennes utmärglade kropp.
År av psykisk och fysisk smärta som låg bäddad i hennes uppenbarelse där hon vandrade fram.
Fram i en okänd väg.
Hon önskade innerligt att han inte skulle ana att det var just den vägen hon tog.
Igen.
Hon hade gjort det igen.
Flytt.
Det var två år sen hon senast hade gjort det. Flytt från tortyr och galenskap. Förr hade hon flytt för att komma undan en stund och han hade hittat henne varenda gång. Hon hade hört talas om att ”alla vägar bär till Rom”. Hon undrade om det var därför han kunde hitta henne. Försöken till att fly hemifrån hade minskat drastiskt när han alltmer fängslade henne till huset. Huset som en gång kallades för hem.
Nu var den lika ärrad som hennes kropp besatt.
Hon visste att det var hennes sista chans.
Den sista gnistan som flämtade efter att kunna andas fritt igen.
Hon var åtta år när den första bakslaget kom. När hennes far blev drabbad av den nedskärning som gjordes på hans jobb. Hennes mor jobbade halvtid och budgeten blev åtstramad vilket skapade konflikter.
Nio år när hälften av deras ägodelar hade blivit sålda och det första urartade bråk hon bevittnade.
Ett blåöga som hennes mor med nöd och näppe hade sminkat över och en röd kind som prydde hennes fars kind. I två dagar gick han trotsigt runt i huset och hävdade sin plats som ledare för det dråpslag hans fru hade nerven att göra när hon gick emot honom. Efter det kunde han ibland våldsamt dra i henne när saker och ting hettades upp. Han insåg säkert att en knuten näve var utom kontroll. Kontroll han åtrådde. I hans huvud höll allt på att rasa samman. Höll tyst om hans rubbade sinnelag.
Tio år när även hennes mor fick sluta med att jobba på grund av sin hälsa. Det var ont om jobb och hennes far hade bara hittat ströjobb under den tid som gått. Denna totala omvälvning som skakade om hennes liv, en hård vind som fick henne att blunda för ögonblicket och i den sekunden smet en annalkande skugga från hennes synfält.
Elva år och tre månader innan hennes mor dog av sjukdom och familjetvister. Lugnet före stormen eller mitt i ögat hade deras familj funnit en rofylld balans efter år av lidelse och spruckna hjärtan.
Men efter det halvåret kom skuggan. Ödet som knuffade bort dom från den väg som var deras.
En väg som dom äntligen trodde var i deras besittning.
Galen av sorg kunde hennes far inte fortsätta på de jobb han hade. Blev mer strikt i huset och fick henne att göra alla hushålls sysslor som aldrig blev till hans belåtenhet.
Mellan 12 och 14 år hade hennes far smått börjat misshandla henne som eskalerade med varje större steg som togs. Hennes mors livförsäkring räddade dom från att flytta ut ur huset till en viss utmätt tid framåt. Hennes far förvandlades drastiskt ju mer han drack. Förtidspensionerad och fylld med sorg som inte fick utlopp ur hans stränga disciplinerade kropp. En dåres stolthet.
Det var under denna tid som stanken av sprit började jaga henne ur hennes hem. Fast det värsta var orden som kom ur hennes far vidriga mun.
Ditt fel!
Hon skulle ha levt!
Vi skulle ha klarat oss bättre utan dig!
För du var...
För du är...
Ett oönskat barn.
I en spegelbild för fem timmar sedan hade hon upptäckt den gamla gnistan. Hon insåg att den var döende och ville ta en chans. Hon kunde i sina tankar inte utstå att känna av när gnistan märkbart sakta tyna bort varje sekund av hennes vetskap. Det var nu eller aldrig. Så hon gjorde ett val.
Nu var hon på väg över bron. En bro hon var rädd för att gå över. På en bro var hon mer utblottad. Hur skulle hon kunna gömma sig om hennes far kom när hon var mitt i?
Eller om en av hans vänner såg henne... Han har säkert ringt alla för att höra om nån visste var jag var eller sett mig, som en oroad far de inte visste existerade längre. Ringa till de andra som skulle sätta sig i sina bilar och hålla utkik efter mig på vägen, de andra som min far låtit förgripa sig på mig.
En hård smäll från en bil fick hennes farhågor att besannas. Det var en av De, säkert var hennes far med också. För han fann henne alltid och nu började hon höra alltmer av det misskännliga visselljudet från bilen som hon var så rädd för. Det visslande ljudet var trots allt en illavarslande föraning om vad som skulle komma.
Redan nu visste hon vad som väntade henne när hon togs tillbaka till huset.
Haglande ord och slag som ackompanjerade varandra.
Sedan skulle hon tas till sitt rum av den som skjutsade hennes far och som skulle på sitt sätt visa sitt misstycke över att hon var otacksam och olydig.
Även om hon var 16 år gammal så var smärtan och respekten för hennes far så starkt inpräntad att hon vågade ej yttra ett ord, men hon hade tagit en chans och nu var hon beredd att våga öppna sitt skal för att visa det lilla fågelhjärta som klappande försökte sträcka ut sina klippta vingar.
När de alltmer ljudet av den visslande bilen blev starkare tog hon en chans till.
Nu eller aldrig.
Hon hävde sig upp på staketet som skiljde henne från havet som låg under henne. Darrande la hon sig över och lyfte benen för att få henne att volta runt av gravitationen. Hon lyckades och tappade samtidigt taget för att hon hade hållit fel med händerna, men inget av det spelade någon roll.
Hon kunde inte komma ihåg när hon senast kände sig så fri i just den sekunden.
Ovan henne hade visslandet dött ut, vare sig de åkt förbi eller stannat var osäkert. Dock var ingen av teorierna ockuperade i hennes tankar.
Inför två förbluffande åskådare sträckte hon ut sina armar åt sidan som utsträckta vingar och huvudet höjt. En chans hon aldrig ångrade hon tog.
Det kalla vattnet var inte sent med att uppsluka det sista uns av värme hon hade frambringat och välkomnade varmt hennes mod...
21/8-07
I do not own this picture.
Taken from the website weheartit.com. Please comment if this picture needs to be taken down.
År av psykisk och fysisk smärta som låg bäddad i hennes uppenbarelse där hon vandrade fram.
Fram i en okänd väg.
Hon önskade innerligt att han inte skulle ana att det var just den vägen hon tog.
Igen.
Hon hade gjort det igen.
Flytt.
Det var två år sen hon senast hade gjort det. Flytt från tortyr och galenskap. Förr hade hon flytt för att komma undan en stund och han hade hittat henne varenda gång. Hon hade hört talas om att ”alla vägar bär till Rom”. Hon undrade om det var därför han kunde hitta henne. Försöken till att fly hemifrån hade minskat drastiskt när han alltmer fängslade henne till huset. Huset som en gång kallades för hem.
Nu var den lika ärrad som hennes kropp besatt.
Hon visste att det var hennes sista chans.
Den sista gnistan som flämtade efter att kunna andas fritt igen.
Hon var åtta år när den första bakslaget kom. När hennes far blev drabbad av den nedskärning som gjordes på hans jobb. Hennes mor jobbade halvtid och budgeten blev åtstramad vilket skapade konflikter.
Nio år när hälften av deras ägodelar hade blivit sålda och det första urartade bråk hon bevittnade.
Ett blåöga som hennes mor med nöd och näppe hade sminkat över och en röd kind som prydde hennes fars kind. I två dagar gick han trotsigt runt i huset och hävdade sin plats som ledare för det dråpslag hans fru hade nerven att göra när hon gick emot honom. Efter det kunde han ibland våldsamt dra i henne när saker och ting hettades upp. Han insåg säkert att en knuten näve var utom kontroll. Kontroll han åtrådde. I hans huvud höll allt på att rasa samman. Höll tyst om hans rubbade sinnelag.
Tio år när även hennes mor fick sluta med att jobba på grund av sin hälsa. Det var ont om jobb och hennes far hade bara hittat ströjobb under den tid som gått. Denna totala omvälvning som skakade om hennes liv, en hård vind som fick henne att blunda för ögonblicket och i den sekunden smet en annalkande skugga från hennes synfält.
Elva år och tre månader innan hennes mor dog av sjukdom och familjetvister. Lugnet före stormen eller mitt i ögat hade deras familj funnit en rofylld balans efter år av lidelse och spruckna hjärtan.
Men efter det halvåret kom skuggan. Ödet som knuffade bort dom från den väg som var deras.
En väg som dom äntligen trodde var i deras besittning.
Galen av sorg kunde hennes far inte fortsätta på de jobb han hade. Blev mer strikt i huset och fick henne att göra alla hushålls sysslor som aldrig blev till hans belåtenhet.
Mellan 12 och 14 år hade hennes far smått börjat misshandla henne som eskalerade med varje större steg som togs. Hennes mors livförsäkring räddade dom från att flytta ut ur huset till en viss utmätt tid framåt. Hennes far förvandlades drastiskt ju mer han drack. Förtidspensionerad och fylld med sorg som inte fick utlopp ur hans stränga disciplinerade kropp. En dåres stolthet.
Det var under denna tid som stanken av sprit började jaga henne ur hennes hem. Fast det värsta var orden som kom ur hennes far vidriga mun.
Ditt fel!
Hon skulle ha levt!
Vi skulle ha klarat oss bättre utan dig!
För du var...
För du är...
Ett oönskat barn.
I en spegelbild för fem timmar sedan hade hon upptäckt den gamla gnistan. Hon insåg att den var döende och ville ta en chans. Hon kunde i sina tankar inte utstå att känna av när gnistan märkbart sakta tyna bort varje sekund av hennes vetskap. Det var nu eller aldrig. Så hon gjorde ett val.
Nu var hon på väg över bron. En bro hon var rädd för att gå över. På en bro var hon mer utblottad. Hur skulle hon kunna gömma sig om hennes far kom när hon var mitt i?
Eller om en av hans vänner såg henne... Han har säkert ringt alla för att höra om nån visste var jag var eller sett mig, som en oroad far de inte visste existerade längre. Ringa till de andra som skulle sätta sig i sina bilar och hålla utkik efter mig på vägen, de andra som min far låtit förgripa sig på mig.
En hård smäll från en bil fick hennes farhågor att besannas. Det var en av De, säkert var hennes far med också. För han fann henne alltid och nu började hon höra alltmer av det misskännliga visselljudet från bilen som hon var så rädd för. Det visslande ljudet var trots allt en illavarslande föraning om vad som skulle komma.
Redan nu visste hon vad som väntade henne när hon togs tillbaka till huset.
Haglande ord och slag som ackompanjerade varandra.
Sedan skulle hon tas till sitt rum av den som skjutsade hennes far och som skulle på sitt sätt visa sitt misstycke över att hon var otacksam och olydig.
Även om hon var 16 år gammal så var smärtan och respekten för hennes far så starkt inpräntad att hon vågade ej yttra ett ord, men hon hade tagit en chans och nu var hon beredd att våga öppna sitt skal för att visa det lilla fågelhjärta som klappande försökte sträcka ut sina klippta vingar.
När de alltmer ljudet av den visslande bilen blev starkare tog hon en chans till.
Nu eller aldrig.
Hon hävde sig upp på staketet som skiljde henne från havet som låg under henne. Darrande la hon sig över och lyfte benen för att få henne att volta runt av gravitationen. Hon lyckades och tappade samtidigt taget för att hon hade hållit fel med händerna, men inget av det spelade någon roll.
Hon kunde inte komma ihåg när hon senast kände sig så fri i just den sekunden.
Ovan henne hade visslandet dött ut, vare sig de åkt förbi eller stannat var osäkert. Dock var ingen av teorierna ockuperade i hennes tankar.
Inför två förbluffande åskådare sträckte hon ut sina armar åt sidan som utsträckta vingar och huvudet höjt. En chans hon aldrig ångrade hon tog.
Det kalla vattnet var inte sent med att uppsluka det sista uns av värme hon hade frambringat och välkomnade varmt hennes mod...
21/8-07
I do not own this picture.Taken from the website weheartit.com. Please comment if this picture needs to be taken down.
Return my Love
Again and again
your soft whispers
and promises
Two voices echoes
far far away
in eternity
Will I see you again
Looking at me
your arms around me
Gentle rain
in the beat
of my heart
Here I'll wait
Patiently
25/11 - 11
I do not own this picture.
Cloud Strife and Aerith Gainsborough from Final fantasy 7.
your soft whispers
and promises
Two voices echoes
far far away
in eternity
Will I see you again
Looking at me
your arms around me
Gentle rain
in the beat
of my heart
Here I'll wait
Patiently
25/11 - 11
I do not own this picture.Cloud Strife and Aerith Gainsborough from Final fantasy 7.
Porslinsmasken
En porslinsmask.
Ja, just en sån som hänger upp på väggen som dekoration. En prydnad.
I ägo hos en tjej.
Två tomma svarta ögonhål, tills den dag den dök upp framför henne.
Och tittade rakt på henne.
Den dagen var hon ute och traskade ute i vanlig ordning. Räddat en fågel och stött på ett par människor som var ute dom också. Dom höll nästan ta henne för en "bad guy" som man säger. Fast mer på ett kriminiellt sätt, hon visade sin oskuld och valde att stanna där på plats med dom för att se om det var något hon kunde göra.
Det tog inte lång tid innan en kille dök upp och gick förbi utan att lägga märke nämnvärt till de människor som stog en bit bort och iaktog honom, nämligen gänget. Hon kände av direkt att denna människa hade något fuffens för sig. Hela gänget följde efter killen och in till självaste hotellbyggnad som han uppenbarligen skulle göra något.
Det visade sig vara ett bytesaffär med resväskor emellan. Tjejen som tillfälligt hade gått med i gruppen hade en väska som var tom. Utan att veta vad det handlade om som skulle ske, kom den mystiska killen förbi bakifrån, tog hennes väska och bytte med hans utan att stanna och fortsatte gå bort i den korridor dom två stog i. Resten av gruppen kom snabbt fram till henne, gav henne henne en ny väska och gömde sig lika fort.
Vilket var ett bra val för sekunder efter så öppnades hissdörren bakom henne och en annan kille kom fram och det skedde ännu ett byte. Han for snabbt tillbaka in i hissen och åkte upp med den. Hon kom fram till att det var bäst att ta hand om den andra väskan som följde med hisskillen, en ur gänget antog detta uppdrag medans resterande kollade igenom innehållet i den väska som hon höll i på plats. Ur väskan vällde det fram ett mjukt ljust tyg. Det tunna tyget föll mjukt ner på golvet och även porslinsmasken som låg gömd i detta.
Hon plockar upp denna mask och vänder porslinsmasken mot sig. Som tittar rakt på henne.
Vad är detta? En spännande början till en novell? Det var tänkt att jag skulle skriva ner den som en spännande historia. Hur jag kom på allt det där ovan? Jag är tjejen!
Drömde detta när jag fortfarande bodde på zon. Se där.
Sad Pierrot
I do not own this picture, cred to whoever made it.
Ja, just en sån som hänger upp på väggen som dekoration. En prydnad.
I ägo hos en tjej.
Två tomma svarta ögonhål, tills den dag den dök upp framför henne.
Och tittade rakt på henne.
Den dagen var hon ute och traskade ute i vanlig ordning. Räddat en fågel och stött på ett par människor som var ute dom också. Dom höll nästan ta henne för en "bad guy" som man säger. Fast mer på ett kriminiellt sätt, hon visade sin oskuld och valde att stanna där på plats med dom för att se om det var något hon kunde göra.
Det tog inte lång tid innan en kille dök upp och gick förbi utan att lägga märke nämnvärt till de människor som stog en bit bort och iaktog honom, nämligen gänget. Hon kände av direkt att denna människa hade något fuffens för sig. Hela gänget följde efter killen och in till självaste hotellbyggnad som han uppenbarligen skulle göra något.
Det visade sig vara ett bytesaffär med resväskor emellan. Tjejen som tillfälligt hade gått med i gruppen hade en väska som var tom. Utan att veta vad det handlade om som skulle ske, kom den mystiska killen förbi bakifrån, tog hennes väska och bytte med hans utan att stanna och fortsatte gå bort i den korridor dom två stog i. Resten av gruppen kom snabbt fram till henne, gav henne henne en ny väska och gömde sig lika fort.
Vilket var ett bra val för sekunder efter så öppnades hissdörren bakom henne och en annan kille kom fram och det skedde ännu ett byte. Han for snabbt tillbaka in i hissen och åkte upp med den. Hon kom fram till att det var bäst att ta hand om den andra väskan som följde med hisskillen, en ur gänget antog detta uppdrag medans resterande kollade igenom innehållet i den väska som hon höll i på plats. Ur väskan vällde det fram ett mjukt ljust tyg. Det tunna tyget föll mjukt ner på golvet och även porslinsmasken som låg gömd i detta.
Hon plockar upp denna mask och vänder porslinsmasken mot sig. Som tittar rakt på henne.
Vad är detta? En spännande början till en novell? Det var tänkt att jag skulle skriva ner den som en spännande historia. Hur jag kom på allt det där ovan? Jag är tjejen!
Drömde detta när jag fortfarande bodde på zon. Se där.
Sad PierrotI do not own this picture, cred to whoever made it.
Sun and Moon
She appeared
so confident
Did she see me stare
when she hit the floor
I'm hypnotized
Is it the wine?
I have no clue, no clue
In the midst of all
I went to play her tune
The pieces fell in place
I have no clue, no clue
We became the sun and the moon
Days and nights
We couldn't get enough
Her and me
It was us
How magical
It's love
That's how we are
Underneath the sun and moon
I have no clue, no clue
Don't ask me again
Look how we are
The sun and the moon
I have no clue, no clue
that's how we are
The sun and I
25/2-12
Inspirerad av sången 'La Siene' från filmen "A monster in Paris"
Inspired by the song 'La Siene' from the movie "A monster in Paris"
I do not own this picture. Creds to who made this.
so confident
Did she see me stare
when she hit the floor
I'm hypnotized
Is it the wine?
I have no clue, no clue
In the midst of all
I went to play her tune
The pieces fell in place
I have no clue, no clue
We became the sun and the moon
Days and nights
We couldn't get enough
Her and me
It was us
How magical
It's love
That's how we are
Underneath the sun and moon
I have no clue, no clue
Don't ask me again
Look how we are
The sun and the moon
I have no clue, no clue
that's how we are
The sun and I
25/2-12
Inspirerad av sången 'La Siene' från filmen "A monster in Paris"
Inspired by the song 'La Siene' from the movie "A monster in Paris"
I do not own this picture. Creds to who made this.
Sol och Moln!
Oj så härligt det har varit det den senaste veckan! Så mycket sol och klar himmel!
Har vetat ett tag nu att jag har känt mig lite mer slö och nedstämd när det blir mörkt runt höst och vinter. Jag älskar mörker också, men det här är helt för sig.
Dock så är det först nu jag verkligen (har misstänkt tidigare) att jag blir egentligen mer påverkad av vintermökret än vad jag tidigare trott.
Jag har plötsligt fått mer (snabb) energi och jag känner mig nöjd över mig själv. Utan ens att ha gjort något! Vilket inte jag har tänkt på att man kan göra, för man är oftast uppmärksam på det först när man han har gjort något.
Jag har varit nöjd med själv dom senaste månaderna (sen jag skaffade min lägenhet och började rusta upp den), men det är först nu jag inser uppskattningen med att vara nöjd med sig själv.
I några veckor nu har jag varit glad och stolt. Huvudsakligen för att jag har gett 100% på att fixa mitt hem till hur jag vill att det ska se ut. Jag har ägnat mest tid till det för att det har legat närmast min längtan och behov.
Jag beräknar att det, i grova lag, ska vara klart i slutet av denna vecka eller början av nästa.
Det gör mig inget att jag inte har pysslat med någon form av praktik eller arbetsträning, jag känner att jag gjorde rätt val att sätta mitt hem som nummer ett.
Jag har lyssnat på mig själv och gått efter det.
Den inre frid jag känner när jag går in i mitt vardagsrum kan inte mäta sig med om jag har bara ägnat deltid åt det medans jag praktiserat eller något annat.
Hade jag gjort det så skulle lägenheten ha blivit klar först till hösten om inte runt denna tid nästa år. Det skulle inte ha gjort mig lycklig, inte för fem öre.
Jag har haft några tidigare egna boenden och där har jag inte rustat upp hemmet ordentligt. Jag gjorde ett försök i min förra lägenhet, men efter 2 år blev den fortfarande inte klar och sen plötsligt hoppade jag på skola i en annan ort.
Lägenhet innan... Trångt, lindrigt sagt. 20 kvm.. Jag anser att jag gjorde den fin. Bodde i den längst, men eftersom jag hade för mycket saker så kunde jag inte ha allt nere i förrådet. Så en del saker bodde uppe med mig... I 4 år.
Första lägenheten? Ett år. Min katt dog i den. Jag hade väldigt få saker i den stora lägenheten. Jag försökte så gott som jag kunde att pryda den. Det kändes ändå kalt, kallt och livlöst att komma in hos mig. Men ack så vacker vy på sommaren när man satt i köksfönstret.
Jag gillade köket bäst. Jag kunde se ner till vattnet och en bra bit av himlen.
Vilket påminner mig. Dom senaste dagarna har himlen inspirerat och gett mig energi.
Speciellt om det blåser kraftigt däruppe. Jag ser molnen svepa snabbt över skyn. Jag tänker hur härligt det är och påminner mig om livet. Att den är i ständig rörelse, framåt.
Jag ler för mig själv, tackar och tänker att det ska jag också göra.
Som ni nog ser på klockslagen så är jag uppe sent, men vill verkligen skriva ner dessa tankar. Två blogginlägg på samma dag är trots allt sällsynt. Ha ha, vad säger jag? Har inte skrivit i denna blogg så ofta än!
Det lär bli en tredje också, men den är redan färdigskriven sen tidigare. Ni förstår när ni läser det.
Hälsan har stått mig bi, har endast fått mig nackont nån gång då och då. Har varit en aning glömsk på att stretcha den!
Just nu är jag dock kall igenom hela min näsa och känner mig lite snuvig längst bak, ungefär när jag är förkyld. Så vaknar jag imorgon med en förkylning så är jag inte förvånad.
Jag har lagt upp en bild i mitt huvud att jag endast ska använda svart-vita bilder (helst från manga) i min blogginlägg. Fast denna gång tänker jag bryta det. Jag var nästan tidigare i dom tankebanor att det skulle vara den första och sista gången att det skulle ske, men jag kan inte vara säker på det.
Dock kom jag fram till att denna bild inte kommer att störa känslan jag har över min blogg, så då är det okej.
Ska försöka uppdatera min blogg lite oftare, kom på att jag inte alltid behöver ha nått långt utlägg om mitt liv. Jag kan sätta upp gamla dikter eller lägga ut nån youtube video på nån musik jag tycker om.
Så med detta sagt avslutar jag denna inlägg.
I do not own this picture.
Tog denna bild från en hemsida som hade den. Minns ordet Devita. Creds to however took this picture!
Har vetat ett tag nu att jag har känt mig lite mer slö och nedstämd när det blir mörkt runt höst och vinter. Jag älskar mörker också, men det här är helt för sig.
Dock så är det först nu jag verkligen (har misstänkt tidigare) att jag blir egentligen mer påverkad av vintermökret än vad jag tidigare trott.
Jag har plötsligt fått mer (snabb) energi och jag känner mig nöjd över mig själv. Utan ens att ha gjort något! Vilket inte jag har tänkt på att man kan göra, för man är oftast uppmärksam på det först när man han har gjort något.
Jag har varit nöjd med själv dom senaste månaderna (sen jag skaffade min lägenhet och började rusta upp den), men det är först nu jag inser uppskattningen med att vara nöjd med sig själv.
I några veckor nu har jag varit glad och stolt. Huvudsakligen för att jag har gett 100% på att fixa mitt hem till hur jag vill att det ska se ut. Jag har ägnat mest tid till det för att det har legat närmast min längtan och behov.
Jag beräknar att det, i grova lag, ska vara klart i slutet av denna vecka eller början av nästa.
Det gör mig inget att jag inte har pysslat med någon form av praktik eller arbetsträning, jag känner att jag gjorde rätt val att sätta mitt hem som nummer ett.
Jag har lyssnat på mig själv och gått efter det.
Den inre frid jag känner när jag går in i mitt vardagsrum kan inte mäta sig med om jag har bara ägnat deltid åt det medans jag praktiserat eller något annat.
Hade jag gjort det så skulle lägenheten ha blivit klar först till hösten om inte runt denna tid nästa år. Det skulle inte ha gjort mig lycklig, inte för fem öre.
Jag har haft några tidigare egna boenden och där har jag inte rustat upp hemmet ordentligt. Jag gjorde ett försök i min förra lägenhet, men efter 2 år blev den fortfarande inte klar och sen plötsligt hoppade jag på skola i en annan ort.
Lägenhet innan... Trångt, lindrigt sagt. 20 kvm.. Jag anser att jag gjorde den fin. Bodde i den längst, men eftersom jag hade för mycket saker så kunde jag inte ha allt nere i förrådet. Så en del saker bodde uppe med mig... I 4 år.
Första lägenheten? Ett år. Min katt dog i den. Jag hade väldigt få saker i den stora lägenheten. Jag försökte så gott som jag kunde att pryda den. Det kändes ändå kalt, kallt och livlöst att komma in hos mig. Men ack så vacker vy på sommaren när man satt i köksfönstret.
Jag gillade köket bäst. Jag kunde se ner till vattnet och en bra bit av himlen.
Vilket påminner mig. Dom senaste dagarna har himlen inspirerat och gett mig energi.
Speciellt om det blåser kraftigt däruppe. Jag ser molnen svepa snabbt över skyn. Jag tänker hur härligt det är och påminner mig om livet. Att den är i ständig rörelse, framåt.
Jag ler för mig själv, tackar och tänker att det ska jag också göra.
Som ni nog ser på klockslagen så är jag uppe sent, men vill verkligen skriva ner dessa tankar. Två blogginlägg på samma dag är trots allt sällsynt. Ha ha, vad säger jag? Har inte skrivit i denna blogg så ofta än!
Det lär bli en tredje också, men den är redan färdigskriven sen tidigare. Ni förstår när ni läser det.
Hälsan har stått mig bi, har endast fått mig nackont nån gång då och då. Har varit en aning glömsk på att stretcha den!
Just nu är jag dock kall igenom hela min näsa och känner mig lite snuvig längst bak, ungefär när jag är förkyld. Så vaknar jag imorgon med en förkylning så är jag inte förvånad.
Jag har lagt upp en bild i mitt huvud att jag endast ska använda svart-vita bilder (helst från manga) i min blogginlägg. Fast denna gång tänker jag bryta det. Jag var nästan tidigare i dom tankebanor att det skulle vara den första och sista gången att det skulle ske, men jag kan inte vara säker på det.
Dock kom jag fram till att denna bild inte kommer att störa känslan jag har över min blogg, så då är det okej.
Ska försöka uppdatera min blogg lite oftare, kom på att jag inte alltid behöver ha nått långt utlägg om mitt liv. Jag kan sätta upp gamla dikter eller lägga ut nån youtube video på nån musik jag tycker om.
Så med detta sagt avslutar jag denna inlägg.
I do not own this picture.Tog denna bild från en hemsida som hade den. Minns ordet Devita. Creds to however took this picture!
Don't Go Catching Frogs
Don't go catching frogs är, vad man kan säga, rådet jag fick av en snubbe i en dröm för några dagar sedan. Han var lång också. Riktigt lång.
Jag drömmer mycket när jag sover. Cirka 3-5 drömmar per natt och jag kommer ihåg dom ganska så väl när jag vaknar.
Imorse drömde jag att jag hade en liten vit leksaksbil i handen och gick vid trottoarkanten på klubbgärdet. Det roliga är att fastän den var vit (leksaken) så var det just en brandbil jag höll i.
Där går jag, mitt på ljusan dag och det kör förbi några få bilar. Såg cirka två st. En före och en efter.
Jag tappar min leksaksbil på något sätt ut på gatan. Jag får lite panik då den leksaken var mig kär så jag tittar efter bilar så att jag kunde springa ut och hämta den.
Jag ser en bil komma och väntar på att den ska köra förbi och hoppas den inte kör på min leksak.
Det gör den inte. Jag hör sirener efter en ambulans och ser bakåt att det börjar närma sig många fler bilar, jag tvekar lite p.g.a distansen men bestämmer mig för att jag kommer att hinna.
Jag plockar upp leksaken och tittar då efter dom här bilarna som var fortfarande runt samma distans som innan, men började närma sig. Sirenerna hör jag fortfarande.
Den bilen som kör närmast mig börjar tappa kontrollen över bilen, sladdbromsar in mot trottoarkanten och bilen efter krockar förstås in i den första. Likaså den tredje. Alla krockar far närmare åt där jag egentligen skulle ha stått. Jag ser även vit lastbil (som har dubbelsläp) som också krockar, men även välter omkull. Nånstans i mitt huvud, min egen eller någon annans röst, säger till mig att det var bra att jag inte stod kvar eftersom annars skulle dom ha kört in i mig.
Jag ser det inte, men ambulansen är på väg, därav sirenerna? Att det var därför att dom var på väg, för detta.
Ja, det var min dröm imorse. EN av dom.
Den drömmen som handlar om grodor gick till på detta sätt:
Jag går vid en pool och funderar på den för mig då jag stöter på en groda som sitter en bit framför mig på vägen. Jag plockar upp grodan. Tänker roat för mig själv att om jag pussar denna groda och han förvandlas till en kille, så kanske han är den ämnad för mig.
Den lilla rackaren var lite sprallig så jag undrade om jag skulle lyckas. Grodan sitter still sen och då passar jag på! Ack nej, den hann precis hoppa av min hand.
Jaja, det var ändå för skojjs skull. Grodan sätter sig i närheten av poolen med andra grodor (en av dom var riktigt stor).
Jag hoppar in i poolen och simmar runt lite, det är en del människor i den också som simmar. Jag simmar tillbaka där jag hade först hoppat i och ser till min förskräckelse att grodan ligger på rygg i vattnet och ser medvetslös ut! En äldre man hade ryggen mot och jag förstår på en gång att denna man har råkat krocka in i grodan som höll nu på att drukna. Fastän han flöt.... Ja iaf, han hade fått vatten i lungorna.
Jag skyndar mig fram och ger mun mot mun metoden. Vad annat kan jag göra? Det blev så instiktivt.
Det funkade. Efter att ha blåst luft i han en gång så kvicknar han till och hoppar sedan upp på fast mark. Han förvandlas till en man. En riktig lång snubbe. Med karisma? Han utstråla nått iaf.
Drömmen påskynds lite för nu står jag torr brevid han vid altaret och på väg att giftas oss.
Jag skämtar med er om giftermålet. Det förstår ni väl?
Han har en huva på sig, jag kan se hela hans ansikte med brunt hår som sticker fram. Även om jag ser han väldigt bra så är han på något sätt suddig. Jag ber han att han ska ta av sig luvan, men det ville han inte haha!
Vi går där och pratar om den för mig. Det bara blev så. Tjoff! Tror det var han som började med det samtalet. Sen han blev människa så minns jag den tydliga känslan av att jag känner den här personen, men ändå inte. Det var något bekant med han.
Han säger till mig att han är inte den för mig, men att det finns någon framöver.
Samt en sak till som jag inte kan återberätta rättvist. Han sade så klokt att jag bad honom säga det igen så att jag kunde minnas hur han exakt sa det när jag vaknade. Så jag säger det på mitt vis:
- Du kan bara känna en person om du umgås med den personen.
Det vet nog de allra flesta redan, men som sagt, han sa nånting liknande. Fast på ett mycket bättre sagt. Tycker jag iaf, ni skulle ha hört honom!
Här inser jag att jag faktiskt drömmer då denna man brevid mig blev alltmer för verklig för mig. Han tillhör inte någon "vanlig" drömmänniska.
Jag säger till honom att jag vet att det här en dröm och han behöver isf bevisa för mig att det han sa till mig är sant om jag ska tro på honom.
Han tittar på mig och tittar sen upp mot skyn.
- Hmm... What can I tell.... hmm...
Vilket är udda i sig. Glömde nämna att våran konversation är helt och hållet på engelska, vilket jag inte gör i drömmar. Sen att han verkligen lyssnade och tänkte ut ett svar på min fråga var också helt ofattbart.
Jag har haft en gång en dröm där jag sitter vid en bänk med en tjej (jag aldrig sett tidigare förut). Vid talas vid och jag inser att jag drömmer. Så jag testar henne och frågar henne: Vad heter du?
Hon tittar på mig konstigt och fortsätter prata om nått. Jag frågar igen och hon pratar på som hon inte hörde mig.
Tillbaks till drömmen. Mannen berättar för mig att denna kille är sjuk två år.
Mer än så vet jag inte, kom aldrig på att fråga!
Drömmen fortsätter vidare iaf (han med mig en bra bit in i andra drömmar vilket är udda det med), men jag tar och stoppar här.
Denna man ska heta Magnus iaf. Är ganska så säker på det. Fick fram det nånstans mitt i allt.
Vare sig allt detta stämmer eller inte är en bra fråga, dock så fick jag med ett bra budskap.
Don't go catching frogs.
Vänta istället på människan.
Bilden är tagen från mangan Dream eater dream. I do not own this picture, no credit to me.
Jag drömmer mycket när jag sover. Cirka 3-5 drömmar per natt och jag kommer ihåg dom ganska så väl när jag vaknar.
Imorse drömde jag att jag hade en liten vit leksaksbil i handen och gick vid trottoarkanten på klubbgärdet. Det roliga är att fastän den var vit (leksaken) så var det just en brandbil jag höll i.
Där går jag, mitt på ljusan dag och det kör förbi några få bilar. Såg cirka två st. En före och en efter.
Jag tappar min leksaksbil på något sätt ut på gatan. Jag får lite panik då den leksaken var mig kär så jag tittar efter bilar så att jag kunde springa ut och hämta den.
Jag ser en bil komma och väntar på att den ska köra förbi och hoppas den inte kör på min leksak.
Det gör den inte. Jag hör sirener efter en ambulans och ser bakåt att det börjar närma sig många fler bilar, jag tvekar lite p.g.a distansen men bestämmer mig för att jag kommer att hinna.
Jag plockar upp leksaken och tittar då efter dom här bilarna som var fortfarande runt samma distans som innan, men började närma sig. Sirenerna hör jag fortfarande.
Den bilen som kör närmast mig börjar tappa kontrollen över bilen, sladdbromsar in mot trottoarkanten och bilen efter krockar förstås in i den första. Likaså den tredje. Alla krockar far närmare åt där jag egentligen skulle ha stått. Jag ser även vit lastbil (som har dubbelsläp) som också krockar, men även välter omkull. Nånstans i mitt huvud, min egen eller någon annans röst, säger till mig att det var bra att jag inte stod kvar eftersom annars skulle dom ha kört in i mig.
Jag ser det inte, men ambulansen är på väg, därav sirenerna? Att det var därför att dom var på väg, för detta.
Ja, det var min dröm imorse. EN av dom.
Den drömmen som handlar om grodor gick till på detta sätt:
Jag går vid en pool och funderar på den för mig då jag stöter på en groda som sitter en bit framför mig på vägen. Jag plockar upp grodan. Tänker roat för mig själv att om jag pussar denna groda och han förvandlas till en kille, så kanske han är den ämnad för mig.
Den lilla rackaren var lite sprallig så jag undrade om jag skulle lyckas. Grodan sitter still sen och då passar jag på! Ack nej, den hann precis hoppa av min hand.
Jaja, det var ändå för skojjs skull. Grodan sätter sig i närheten av poolen med andra grodor (en av dom var riktigt stor).
Jag hoppar in i poolen och simmar runt lite, det är en del människor i den också som simmar. Jag simmar tillbaka där jag hade först hoppat i och ser till min förskräckelse att grodan ligger på rygg i vattnet och ser medvetslös ut! En äldre man hade ryggen mot och jag förstår på en gång att denna man har råkat krocka in i grodan som höll nu på att drukna. Fastän han flöt.... Ja iaf, han hade fått vatten i lungorna.
Jag skyndar mig fram och ger mun mot mun metoden. Vad annat kan jag göra? Det blev så instiktivt.
Det funkade. Efter att ha blåst luft i han en gång så kvicknar han till och hoppar sedan upp på fast mark. Han förvandlas till en man. En riktig lång snubbe. Med karisma? Han utstråla nått iaf.
Drömmen påskynds lite för nu står jag torr brevid han vid altaret och på väg att giftas oss.
Jag skämtar med er om giftermålet. Det förstår ni väl?
Han har en huva på sig, jag kan se hela hans ansikte med brunt hår som sticker fram. Även om jag ser han väldigt bra så är han på något sätt suddig. Jag ber han att han ska ta av sig luvan, men det ville han inte haha!
Vi går där och pratar om den för mig. Det bara blev så. Tjoff! Tror det var han som började med det samtalet. Sen han blev människa så minns jag den tydliga känslan av att jag känner den här personen, men ändå inte. Det var något bekant med han.
Han säger till mig att han är inte den för mig, men att det finns någon framöver.
Samt en sak till som jag inte kan återberätta rättvist. Han sade så klokt att jag bad honom säga det igen så att jag kunde minnas hur han exakt sa det när jag vaknade. Så jag säger det på mitt vis:
- Du kan bara känna en person om du umgås med den personen.
Det vet nog de allra flesta redan, men som sagt, han sa nånting liknande. Fast på ett mycket bättre sagt. Tycker jag iaf, ni skulle ha hört honom!
Här inser jag att jag faktiskt drömmer då denna man brevid mig blev alltmer för verklig för mig. Han tillhör inte någon "vanlig" drömmänniska.
Jag säger till honom att jag vet att det här en dröm och han behöver isf bevisa för mig att det han sa till mig är sant om jag ska tro på honom.
Han tittar på mig och tittar sen upp mot skyn.
- Hmm... What can I tell.... hmm...
Vilket är udda i sig. Glömde nämna att våran konversation är helt och hållet på engelska, vilket jag inte gör i drömmar. Sen att han verkligen lyssnade och tänkte ut ett svar på min fråga var också helt ofattbart.
Jag har haft en gång en dröm där jag sitter vid en bänk med en tjej (jag aldrig sett tidigare förut). Vid talas vid och jag inser att jag drömmer. Så jag testar henne och frågar henne: Vad heter du?
Hon tittar på mig konstigt och fortsätter prata om nått. Jag frågar igen och hon pratar på som hon inte hörde mig.
Tillbaks till drömmen. Mannen berättar för mig att denna kille är sjuk två år.
Mer än så vet jag inte, kom aldrig på att fråga!
Drömmen fortsätter vidare iaf (han med mig en bra bit in i andra drömmar vilket är udda det med), men jag tar och stoppar här.
Denna man ska heta Magnus iaf. Är ganska så säker på det. Fick fram det nånstans mitt i allt.
Vare sig allt detta stämmer eller inte är en bra fråga, dock så fick jag med ett bra budskap.
Don't go catching frogs.
Vänta istället på människan.
Bilden är tagen från mangan Dream eater dream. I do not own this picture, no credit to me.