I dream
The healing waves
of ocean
of ocean
The soothing winds
from the forest
Heart of fire
and her sweet
kisses
I walk
on a path
of
abundance
The winterwolf
calling
Our hearts
Illuminated
And I dream
of such beauty
A world that once was
Sand in my hands
are hard to grasp
Time is slipping
Do you hold onto
Ego
or do you let go
Surrender
restrictions
pain
suffering
Break free from shackles
that you've
been holding on
all along
Walk in light
Walk in love
and your dreams
will become your reality
2016-05-24
Picture from a YT-video I was listening to when I wrote the poem: Lumina - Brunuhville
Jag erkänner
Det första jag såg var mina egna ögon. De stirrade tillbaka på mig med olika uttryck. Vilket var det sanna? Chock, upphetsning eller ilskan? Tillsammans utgjorde de en blandad sörja av svart gegga utan en fast punkt.
Mina andetag och puls var ojämna. Hjärtat pumpade frenetiskt. Mina kinder ackompanjerades av rödstänkta fläckar.
Jag sträckte ut mina fingrar för att vidröra den blanka ytan som satt på väggen. Var detta jag?
Min blick vandrade nerför min vänstra hand mot hörnet. Där stod jag och stirrade på henne. Hon låg med ryggen mot mig. Det var över. Från och med nu existerade inte "vi" och "oss".
Jag nåde inte vända mig om för att se sanningen.
Se hur hon blev allt kallare. Se när hennes värme spred sig runt henne som en matta.
Vad hade jag gjort?
Vad... Har... Jag... Gjort...?!
2012 eller -13?
The pic does not belong to me, but to its rightful owner.
Rejected
Miu is 16 years old. Sixteen and running. She tries to run as fast as possible, but her energy is depleting with every step. Miu is gasping for air, her head feeling lightheaded and her legs heavy. After what felt like forever between running and falling, she manages to get out of the forest only to find herself drawing near the edge of a cliff. Walking slowly forward towards the cliff, she thought of the event that had happened earlier. A neighbour who is also a childhood friend of hers and her sister, invited her to have a walk with him in the forest. As they were strolling in the forest he guided her off the main path. After a while she noticed someone had set up a picnic in the middle of the forest and she understood immediately that it was her friend that had done it. As her childhood friend was cutting up bread he had picked up from the basket, she thought that this idea of his was a very nice gesture. She was about to take a seat when her childhood friend suddenly confessed in a calm manner that he liked her. Not only that, he proceeded to claim his undying love for her. He had planned out everything. Their wedding, kids, career, where to live and so on. Miu didn't even know that he liked her and this kind of confession scared her. She had an eerie feeling that this wasn't right. She didn't feel comfortable and above all, she no longer felt safe. Miu turned him down as politely as possible and told him she needed to get back home. He denied that she was feeling the way she felt, but she insisted and as he saw her turn around and walk away, something inside of him snapped. The next thing he knew she was lying on the ground and the back of her white blouse was quickly turning red. He picked up her body and walked further into the forest and dumped her into the nearest deep pit he could find, thinking that it was safe to leave here there and that he would come back and deal with her corpse at a later time. However, Miu regained her consciousness a short while after he had left, crawled out of the pit and started running for her life. Which led her to the cliff. She collapsed into a sitting position and glanced over the edge.
"Just like this, I was close to death" she thought, but the more pressing issue was that her wound needed treatment otherwise she would bleed to death. She heard a rustling noise behind her and she dreaded for a second it was her neighbour, but the light footsteps and a familiar voice calling out to her made her realize it was her sister. Miu quickly turned around and stood up and her identical twin sister Ria managed to catch her in a embrace before Miu's legs gave up on her a second time. While holding each other, Miu could feel Ria's body shaking and her voice filled with sadness and shock.
- I can't believe it! I can't believe John did that!
When realizing that her sister had seen everything she couldn't hold back her tears anymore.
- I can't believe it, I can't believe that...
Miu's eyes widened and she felt her sister retracting her hands from her back only to be placed on her chest instead and in the next moment her feet were stumbling backwards and over the edge. As she was falling, Ria's final words echoed through her mind for the last time.
"I can't believe it, I can't believe that..."
"...he chose you"
The picture doesn't belong to me but to its rightful owner.
Journey
I took my first steps
on steady earth
even though
my feet were wavering
I was born into light
after spending many times
awake and asleep
in darkness
Embraced by fire
A quest begins
To reach the unseen
to leave us breathless
In the gentle wind
we test our courage
Sometimes crying
sometimes with tears
Setting foot
in a
crepuscule place
A roaring dragon
breaks free
from
it's chains
We ride the storms
to break of dawn
Again and again
Standing up
in
eventide
Always, always
for the sake
of a
beating heart
I take my steps
as many
as I
like
26 Maj 2012
I do not own this pic.
The poem 'Journey' is inspired by this pic and this music: Brand X Music - Eventide. Link below.
http://www.youtube.com/watch?v=kcgWnbcYo3Y&feature=related
(Opens in a new window)
on steady earth
even though
my feet were wavering
I was born into light
after spending many times
awake and asleep
in darkness
Embraced by fire
A quest begins
To reach the unseen
to leave us breathless
In the gentle wind
we test our courage
Sometimes crying
sometimes with tears
Setting foot
in a
crepuscule place
A roaring dragon
breaks free
from
it's chains
We ride the storms
to break of dawn
Again and again
Standing up
in
eventide
Always, always
for the sake
of a
beating heart
I take my steps
as many
as I
like
26 Maj 2012
I do not own this pic.The poem 'Journey' is inspired by this pic and this music: Brand X Music - Eventide. Link below.
http://www.youtube.com/watch?v=kcgWnbcYo3Y&feature=related
(Opens in a new window)
Glöm aldrig Mig
Hur många gånger ska jag se dig
innan jag har dig?
Hur många gånger
innan jag vaknar
Vi gick hand i hand
världen framför mina fötter
I solens hetta
jag släppte dig
Vilken hand
var din?
Jag glömde dig
glömde ditt stöd
Länge, länge
i en spiral
Under månens sken
du fanns
Sakta, sakta
tills en klarblå blixt
Påminde mig
att du aldrig lämnar mig
Du blåste liv
tände alla ljus
Din sanna kärlek
och glädje, du viskade
I en spegelbild reflekterad
mina ögon ler
30 Maj 2012
I do not own this pic.
innan jag har dig?
Hur många gånger
innan jag vaknar
Vi gick hand i hand
världen framför mina fötter
I solens hetta
jag släppte dig
Vilken hand
var din?
Jag glömde dig
glömde ditt stöd
Länge, länge
i en spiral
Under månens sken
du fanns
Sakta, sakta
tills en klarblå blixt
Påminde mig
att du aldrig lämnar mig
Du blåste liv
tände alla ljus
Din sanna kärlek
och glädje, du viskade
I en spegelbild reflekterad
mina ögon ler
30 Maj 2012
I do not own this pic.Visions
Breath in sync
light my way
I cried out
Strangers like me
Light on my own
into the fire
Everyday fearless
running out of time
Shine
our eternity
Somewhere only we know
I will wait for you
Angel in the night
10/3-12
I do not own this picture, creds to who is.
light my way
I cried out
Strangers like me
Light on my own
into the fire
Everyday fearless
running out of time
Shine
our eternity
Somewhere only we know
I will wait for you
Angel in the night
10/3-12
I do not own this picture, creds to who is.Värmande Eld
Det var allt svårare att andas för den sjuårige pojken. Hans rossliga, tunga andetag började gradvis bli tunnare. Vita moln dansande graciöst från hans små, darrande läppar och där kylan smekte dom blå.
Han hade tänkt försöka hitta dom som skulle hämta honom.
Synfältet växlades mellan vitt och svart varje gång den lilla pojken slöt sina ögonlock för att sedan som i en evighet kunna slå upp dom igen. I början kunde han se dom små, vita snöflingorna som landade framför honom. Nu hade han svårt att urskönja var den ena snöflingan började och var den andra slutade.
Det var så äventyret började.
Han började bli alltmer trött och och huvudet bultade. Han hade ramlat nerför backen och landat med huvudet mot ett träd. I sitt sökande hade han kommit ur spår då den stora, snötäckta backen inbjöd till lek. Han hade försökt resa sig, men allt snurrande tog kraften ur honom och han hade snabbt sjunkit tillbaka till snön. Där låg han orörlig.
Dom vuxna hade talat om för honom att en dag så skulle någon komma för honom.
Pojken kände sig tacksam över att solen stannade uppe några minuter till för hans skull. Han hade så svårt att somna när det var alldeles becksvart.
Tidigt denna morgon bestämde han sig för att hämta dom.
Allt började fara utom fokus. Hans tankar började vandra iväg tillbaka till barnhemmet.
Där det var så varmt. En nedsliten säng och den vanliga soppan.
Han skulle allt visa för sina nya föräldrar att i han, ja, där bodde det en modig och tapper själ.
I takt med att solen gick ner började hans andetag upphöra alltmer och hans medvetande försvann i total mörker.
Pojken var helt oförvissen om de knarrande ljud som kom emot honom. Ljud som vittnade om en man som gick fram där i sin väg. Skidbacken var stängd och mannen som ägde en stuga en bit bort, var ute på sin vanliga söndagspromenad när han skymtade något annorlunda på sidan av backen.
Mannen tittar storögt på det lilla kroppen som är nästan helt täckt av snö. Han kollar pulsen, tar av sig sin jacka och lindar den om pojken. Han undrar vad pojken gör där och hur oroliga hans föräldrar nog var. Han lyfter upp pojken och skyndar tillbaka mot stugan där hans fru och svärmor väntar.
Så småningom börjar pojken vakna till liv. Hans ögonlock fladdrar frenetiskt. Ett varmt, ljust sken svävar framför hans syn och han försöker vänja sig vid det. En krypande känsla överkom dom små benen och hans kinder skiftar mot en klar, rosa färg.
Han drar förnöjt en suck och öppnar sina ögon helt. Han ser att han sitter i en soffa med flera lager filt om sig med en öppen brasa framför honom. Hans blick fastnar för några sekunder mot lågornas försök till att förföra hans sinne. Han rycker upp ur hans drömlika stånd när veden från brasan knastrar till.
Han tittar till höger och ser en äldre dam sitta vid en gungstol med en stickning i handen och helt i sina egna tankar. Just som han undrar om hon är verklig tittar hon upp mot honom. Hon ler, vänder sig till vänster och ropar på någon.
Bakom hans rygg hör han nu fotsteg. Mer än en kan han konstatera.
Mycket riktigt, in bakom honom kommer en kvinna och en man runt 30-års åldern. Mannen står kvar i öppningen medans kvinnan sätter sig bredvid honom. Hon ler mot honom.
- Hej, säger hon.
- Hej, ni är mina nya föräldrar va?
- Va? frågar hon och ser överrumplad ut.
- Ja... Jag väntade på er på barnhemmet, men ni var så sena så jag tänkte visa mig duktig och hitta hem först.
Hon tittar på sin make och vänder sig sedan mot den lilla pojken som satt brevid henne.
- Vad heter du? undrar hon.
- Jonathan, svarar han stolt.
- Okej Jonathan, vänta här så ska jag hämta dig en varm kopp choklad.
Pojken nickar glatt tillbaka mot henne, vänder sig mot brasan och sjunker längre ner i soffan.
Kvinnan går mot sin make som håller ut en arm och lägger armen om henne när hon närmar sig. Både ler mot varandra med tindrande ögon, outtalade ord som endast dom kunde förstå.
Kvinnan ställer sig på tå och mannen böjer sig ner för att kyssa hans älskade hustru. Sedan lösgör sig kvinnan ur hans famn och går mot köket.
Den äldre kvinnan som hade suttit och iakttagit hela scenen småskrattar för sig själv för att sedan fortsätta med sin stickning.
Mannen går fram till pojkens andra sida och sätter sig ner. Pojken sätter sig rakt upp och tittar frågande på mannen. Han i sin tur lägger armen om pojken och kramar bestämt, men vänligt hans arm.
- Hörru min gosse, nog ska det väl ändå vara marshmallows i varmchoklad va?
Pojken lyser upp och nickar ivrigt. Mannen ler tillbaka med ett nick och vänder sitt huvud upp.
- Hörde du det mamma? Våran son ska ha marshmallows i! tjoar han.
- Uppfattat! Hörs en glad kvinnoröst svara tillbaka.
Ute i den klara midvinternatten ses rök stiga upp från en skorsten. En stuga fylld med värme.
Ovan faller en stjärna och siar om kärlek och trygghet om deras framtid...
3/3 ~ 4/3-12
I do not own this picture, taken from polyvore.
Han hade tänkt försöka hitta dom som skulle hämta honom.
Synfältet växlades mellan vitt och svart varje gång den lilla pojken slöt sina ögonlock för att sedan som i en evighet kunna slå upp dom igen. I början kunde han se dom små, vita snöflingorna som landade framför honom. Nu hade han svårt att urskönja var den ena snöflingan började och var den andra slutade.
Det var så äventyret började.
Han började bli alltmer trött och och huvudet bultade. Han hade ramlat nerför backen och landat med huvudet mot ett träd. I sitt sökande hade han kommit ur spår då den stora, snötäckta backen inbjöd till lek. Han hade försökt resa sig, men allt snurrande tog kraften ur honom och han hade snabbt sjunkit tillbaka till snön. Där låg han orörlig.
Dom vuxna hade talat om för honom att en dag så skulle någon komma för honom.
Pojken kände sig tacksam över att solen stannade uppe några minuter till för hans skull. Han hade så svårt att somna när det var alldeles becksvart.
Tidigt denna morgon bestämde han sig för att hämta dom.
Allt började fara utom fokus. Hans tankar började vandra iväg tillbaka till barnhemmet.
Där det var så varmt. En nedsliten säng och den vanliga soppan.
Han skulle allt visa för sina nya föräldrar att i han, ja, där bodde det en modig och tapper själ.
I takt med att solen gick ner började hans andetag upphöra alltmer och hans medvetande försvann i total mörker.
Pojken var helt oförvissen om de knarrande ljud som kom emot honom. Ljud som vittnade om en man som gick fram där i sin väg. Skidbacken var stängd och mannen som ägde en stuga en bit bort, var ute på sin vanliga söndagspromenad när han skymtade något annorlunda på sidan av backen.
Mannen tittar storögt på det lilla kroppen som är nästan helt täckt av snö. Han kollar pulsen, tar av sig sin jacka och lindar den om pojken. Han undrar vad pojken gör där och hur oroliga hans föräldrar nog var. Han lyfter upp pojken och skyndar tillbaka mot stugan där hans fru och svärmor väntar.
Så småningom börjar pojken vakna till liv. Hans ögonlock fladdrar frenetiskt. Ett varmt, ljust sken svävar framför hans syn och han försöker vänja sig vid det. En krypande känsla överkom dom små benen och hans kinder skiftar mot en klar, rosa färg.
Han drar förnöjt en suck och öppnar sina ögon helt. Han ser att han sitter i en soffa med flera lager filt om sig med en öppen brasa framför honom. Hans blick fastnar för några sekunder mot lågornas försök till att förföra hans sinne. Han rycker upp ur hans drömlika stånd när veden från brasan knastrar till.
Han tittar till höger och ser en äldre dam sitta vid en gungstol med en stickning i handen och helt i sina egna tankar. Just som han undrar om hon är verklig tittar hon upp mot honom. Hon ler, vänder sig till vänster och ropar på någon.
Bakom hans rygg hör han nu fotsteg. Mer än en kan han konstatera.
Mycket riktigt, in bakom honom kommer en kvinna och en man runt 30-års åldern. Mannen står kvar i öppningen medans kvinnan sätter sig bredvid honom. Hon ler mot honom.
- Hej, säger hon.
- Hej, ni är mina nya föräldrar va?
- Va? frågar hon och ser överrumplad ut.
- Ja... Jag väntade på er på barnhemmet, men ni var så sena så jag tänkte visa mig duktig och hitta hem först.
Hon tittar på sin make och vänder sig sedan mot den lilla pojken som satt brevid henne.
- Vad heter du? undrar hon.
- Jonathan, svarar han stolt.
- Okej Jonathan, vänta här så ska jag hämta dig en varm kopp choklad.
Pojken nickar glatt tillbaka mot henne, vänder sig mot brasan och sjunker längre ner i soffan.
Kvinnan går mot sin make som håller ut en arm och lägger armen om henne när hon närmar sig. Både ler mot varandra med tindrande ögon, outtalade ord som endast dom kunde förstå.
Kvinnan ställer sig på tå och mannen böjer sig ner för att kyssa hans älskade hustru. Sedan lösgör sig kvinnan ur hans famn och går mot köket.
Den äldre kvinnan som hade suttit och iakttagit hela scenen småskrattar för sig själv för att sedan fortsätta med sin stickning.
Mannen går fram till pojkens andra sida och sätter sig ner. Pojken sätter sig rakt upp och tittar frågande på mannen. Han i sin tur lägger armen om pojken och kramar bestämt, men vänligt hans arm.
- Hörru min gosse, nog ska det väl ändå vara marshmallows i varmchoklad va?
Pojken lyser upp och nickar ivrigt. Mannen ler tillbaka med ett nick och vänder sitt huvud upp.
- Hörde du det mamma? Våran son ska ha marshmallows i! tjoar han.
- Uppfattat! Hörs en glad kvinnoröst svara tillbaka.
Ute i den klara midvinternatten ses rök stiga upp från en skorsten. En stuga fylld med värme.
Ovan faller en stjärna och siar om kärlek och trygghet om deras framtid...
3/3 ~ 4/3-12
I do not own this picture, taken from polyvore.
Untitled
I would like to see
If I get the caged bird free
Across the sky and the sea
Will the favour return to me?
Can you see the light in time
To love me is not a crime
I don't ask for much
I want the world to tremble with my touch
My gaze upon the sky
I wish I had my wings to fly
With my heart beating fast
I can't help to wonder, if this will last
Will you stay
and share your dreams and fears
Together we chase the moon
Together we face the sun
Together we reach the stars
-06?
Picture taken from the manga 24 Colors. I do not own it.
If I get the caged bird free
Across the sky and the sea
Will the favour return to me?
Can you see the light in time
To love me is not a crime
I don't ask for much
I want the world to tremble with my touch
My gaze upon the sky
I wish I had my wings to fly
With my heart beating fast
I can't help to wonder, if this will last
Will you stay
and share your dreams and fears
Together we chase the moon
Together we face the sun
Together we reach the stars
-06?
Picture taken from the manga 24 Colors. I do not own it.Love beside me
Shattering the tears of tomorrow
with a shy gentle touch
soothing my speeding heart
Blue calm eyes locked on my soul
Did you tremble,
when the weather changed?
Did you start to freeze
when the eerie thought never left?
Looking forward
always smiling
but did they know
you carried, on a mirror?
With a shy gentle touch
you brought me a smile
blue bright eyes locked on yours saying,
"Let me be with you"
06
I do not own this picture. Fanart of Cloud Strife and Aerith Gainsborough.
with a shy gentle touch
soothing my speeding heart
Blue calm eyes locked on my soul
Did you tremble,
when the weather changed?
Did you start to freeze
when the eerie thought never left?
Looking forward
always smiling
but did they know
you carried, on a mirror?
With a shy gentle touch
you brought me a smile
blue bright eyes locked on yours saying,
"Let me be with you"
06
I do not own this picture. Fanart of Cloud Strife and Aerith Gainsborough.Memorium
I started to think of you.
Our memories
Im sorry if I hurt you
But I guess It’s just words for you
Thruth to be
Never to be seen
I was scared
I saw the good in you
and oh, how I loved your stories
but I guess
I forgot how to love
No, now that’s a lie
I don’t know how to love
I have never done that before.
And I don’t know how to do that now either.
I couldn’t look into your eyes
To you everything was so clear
I couldn’t believe in this
In you
And the Time goes by
I’ve escaped another year
I don’t miss you as lovers do
I have only regrets
I never wanted there to be
pain, suffering and lies
And I ran
And I hid
Inside to my lonely heart
Im sorry I couldn’t tell the Thruth
Im sorry I lied to you
Im sorry I caused you pain
Im sorry for everything I’ve done
With this I have
Another year, a new path
This will be
This will be remembered
Scars in my heart
Memorium
20/8-06
I do not own this picture, it's taken from pimpmyspace.org
Our memories
Im sorry if I hurt you
But I guess It’s just words for you
Thruth to be
Never to be seen
I was scared
I saw the good in you
and oh, how I loved your stories
but I guess
I forgot how to love
No, now that’s a lie
I don’t know how to love
I have never done that before.
And I don’t know how to do that now either.
I couldn’t look into your eyes
To you everything was so clear
I couldn’t believe in this
In you
And the Time goes by
I’ve escaped another year
I don’t miss you as lovers do
I have only regrets
I never wanted there to be
pain, suffering and lies
And I ran
And I hid
Inside to my lonely heart
Im sorry I couldn’t tell the Thruth
Im sorry I lied to you
Im sorry I caused you pain
Im sorry for everything I’ve done
With this I have
Another year, a new path
This will be
This will be remembered
Scars in my heart
Memorium
20/8-06
I do not own this picture, it's taken from pimpmyspace.orgVinterkärlek
Frusna fingrar
en varm andedräkt
håller lågan uppe
i bara ett par sekunder
Bultande hjärtslag
och slutna ögonlock
En tanke så kär
om en annan människa
Snabba stadiga steg
långsamma, eleganta
Framåt, aldrig bakåt
tangon utbytt mot en vals
Snart så snart
närmare än någonsin
finns du där
med månen bakom oss
8 Okt 09
I do not own this picture.
Taken from weheartit.com
en varm andedräkt
håller lågan uppe
i bara ett par sekunder
Bultande hjärtslag
och slutna ögonlock
En tanke så kär
om en annan människa
Snabba stadiga steg
långsamma, eleganta
Framåt, aldrig bakåt
tangon utbytt mot en vals
Snart så snart
närmare än någonsin
finns du där
med månen bakom oss
8 Okt 09
I do not own this picture.Taken from weheartit.com
Room for me
Can you make room for me?
I wanted to
paint the world
in colors
of us
The time before
Reflected in the silver glass
Once more
turn it around
Can you make room for me?
Let me see
what could have been
and the taste is
Bittersweet
Shivers of the moon
sings and whispers
of truths and illusion
And this she heard
The angel who
couldn’t speak
So it was lost
Vanished
Till the day
You see me again
Can you make room for me?
Let’s fulfill our promise
we shared
the last night together
Time always goes forward
even though you stand still
Sooner or later
You’re moved by the time
In the silent night
she thinks of the whispers
she heard a long time ago
The sky enrich her picture
of a memory that’s now black and white
Can you make room for me?
My honest words of feelings
still stay reflected
in the mirror of the past
Keeping it true
Even today
20/3-11
I do not own this picture.
This picture is taken from the manga xxxholic by Clamp. I love them <3
I wanted to
paint the world
in colors
of us
The time before
Reflected in the silver glass
Once more
turn it around
Can you make room for me?
Let me see
what could have been
and the taste is
Bittersweet
Shivers of the moon
sings and whispers
of truths and illusion
And this she heard
The angel who
couldn’t speak
So it was lost
Vanished
Till the day
You see me again
Can you make room for me?
Let’s fulfill our promise
we shared
the last night together
Time always goes forward
even though you stand still
Sooner or later
You’re moved by the time
In the silent night
she thinks of the whispers
she heard a long time ago
The sky enrich her picture
of a memory that’s now black and white
Can you make room for me?
My honest words of feelings
still stay reflected
in the mirror of the past
Keeping it true
Even today
20/3-11
I do not own this picture.This picture is taken from the manga xxxholic by Clamp. I love them <3
Kallt Vatten
Nedsliten och tämjd till den grad att blott en gammal gnista låg och slumrade i hennes utmärglade kropp.
År av psykisk och fysisk smärta som låg bäddad i hennes uppenbarelse där hon vandrade fram.
Fram i en okänd väg.
Hon önskade innerligt att han inte skulle ana att det var just den vägen hon tog.
Igen.
Hon hade gjort det igen.
Flytt.
Det var två år sen hon senast hade gjort det. Flytt från tortyr och galenskap. Förr hade hon flytt för att komma undan en stund och han hade hittat henne varenda gång. Hon hade hört talas om att ”alla vägar bär till Rom”. Hon undrade om det var därför han kunde hitta henne. Försöken till att fly hemifrån hade minskat drastiskt när han alltmer fängslade henne till huset. Huset som en gång kallades för hem.
Nu var den lika ärrad som hennes kropp besatt.
Hon visste att det var hennes sista chans.
Den sista gnistan som flämtade efter att kunna andas fritt igen.
Hon var åtta år när den första bakslaget kom. När hennes far blev drabbad av den nedskärning som gjordes på hans jobb. Hennes mor jobbade halvtid och budgeten blev åtstramad vilket skapade konflikter.
Nio år när hälften av deras ägodelar hade blivit sålda och det första urartade bråk hon bevittnade.
Ett blåöga som hennes mor med nöd och näppe hade sminkat över och en röd kind som prydde hennes fars kind. I två dagar gick han trotsigt runt i huset och hävdade sin plats som ledare för det dråpslag hans fru hade nerven att göra när hon gick emot honom. Efter det kunde han ibland våldsamt dra i henne när saker och ting hettades upp. Han insåg säkert att en knuten näve var utom kontroll. Kontroll han åtrådde. I hans huvud höll allt på att rasa samman. Höll tyst om hans rubbade sinnelag.
Tio år när även hennes mor fick sluta med att jobba på grund av sin hälsa. Det var ont om jobb och hennes far hade bara hittat ströjobb under den tid som gått. Denna totala omvälvning som skakade om hennes liv, en hård vind som fick henne att blunda för ögonblicket och i den sekunden smet en annalkande skugga från hennes synfält.
Elva år och tre månader innan hennes mor dog av sjukdom och familjetvister. Lugnet före stormen eller mitt i ögat hade deras familj funnit en rofylld balans efter år av lidelse och spruckna hjärtan.
Men efter det halvåret kom skuggan. Ödet som knuffade bort dom från den väg som var deras.
En väg som dom äntligen trodde var i deras besittning.
Galen av sorg kunde hennes far inte fortsätta på de jobb han hade. Blev mer strikt i huset och fick henne att göra alla hushålls sysslor som aldrig blev till hans belåtenhet.
Mellan 12 och 14 år hade hennes far smått börjat misshandla henne som eskalerade med varje större steg som togs. Hennes mors livförsäkring räddade dom från att flytta ut ur huset till en viss utmätt tid framåt. Hennes far förvandlades drastiskt ju mer han drack. Förtidspensionerad och fylld med sorg som inte fick utlopp ur hans stränga disciplinerade kropp. En dåres stolthet.
Det var under denna tid som stanken av sprit började jaga henne ur hennes hem. Fast det värsta var orden som kom ur hennes far vidriga mun.
Ditt fel!
Hon skulle ha levt!
Vi skulle ha klarat oss bättre utan dig!
För du var...
För du är...
Ett oönskat barn.
I en spegelbild för fem timmar sedan hade hon upptäckt den gamla gnistan. Hon insåg att den var döende och ville ta en chans. Hon kunde i sina tankar inte utstå att känna av när gnistan märkbart sakta tyna bort varje sekund av hennes vetskap. Det var nu eller aldrig. Så hon gjorde ett val.
Nu var hon på väg över bron. En bro hon var rädd för att gå över. På en bro var hon mer utblottad. Hur skulle hon kunna gömma sig om hennes far kom när hon var mitt i?
Eller om en av hans vänner såg henne... Han har säkert ringt alla för att höra om nån visste var jag var eller sett mig, som en oroad far de inte visste existerade längre. Ringa till de andra som skulle sätta sig i sina bilar och hålla utkik efter mig på vägen, de andra som min far låtit förgripa sig på mig.
En hård smäll från en bil fick hennes farhågor att besannas. Det var en av De, säkert var hennes far med också. För han fann henne alltid och nu började hon höra alltmer av det misskännliga visselljudet från bilen som hon var så rädd för. Det visslande ljudet var trots allt en illavarslande föraning om vad som skulle komma.
Redan nu visste hon vad som väntade henne när hon togs tillbaka till huset.
Haglande ord och slag som ackompanjerade varandra.
Sedan skulle hon tas till sitt rum av den som skjutsade hennes far och som skulle på sitt sätt visa sitt misstycke över att hon var otacksam och olydig.
Även om hon var 16 år gammal så var smärtan och respekten för hennes far så starkt inpräntad att hon vågade ej yttra ett ord, men hon hade tagit en chans och nu var hon beredd att våga öppna sitt skal för att visa det lilla fågelhjärta som klappande försökte sträcka ut sina klippta vingar.
När de alltmer ljudet av den visslande bilen blev starkare tog hon en chans till.
Nu eller aldrig.
Hon hävde sig upp på staketet som skiljde henne från havet som låg under henne. Darrande la hon sig över och lyfte benen för att få henne att volta runt av gravitationen. Hon lyckades och tappade samtidigt taget för att hon hade hållit fel med händerna, men inget av det spelade någon roll.
Hon kunde inte komma ihåg när hon senast kände sig så fri i just den sekunden.
Ovan henne hade visslandet dött ut, vare sig de åkt förbi eller stannat var osäkert. Dock var ingen av teorierna ockuperade i hennes tankar.
Inför två förbluffande åskådare sträckte hon ut sina armar åt sidan som utsträckta vingar och huvudet höjt. En chans hon aldrig ångrade hon tog.
Det kalla vattnet var inte sent med att uppsluka det sista uns av värme hon hade frambringat och välkomnade varmt hennes mod...
21/8-07
I do not own this picture.
Taken from the website weheartit.com. Please comment if this picture needs to be taken down.
År av psykisk och fysisk smärta som låg bäddad i hennes uppenbarelse där hon vandrade fram.
Fram i en okänd väg.
Hon önskade innerligt att han inte skulle ana att det var just den vägen hon tog.
Igen.
Hon hade gjort det igen.
Flytt.
Det var två år sen hon senast hade gjort det. Flytt från tortyr och galenskap. Förr hade hon flytt för att komma undan en stund och han hade hittat henne varenda gång. Hon hade hört talas om att ”alla vägar bär till Rom”. Hon undrade om det var därför han kunde hitta henne. Försöken till att fly hemifrån hade minskat drastiskt när han alltmer fängslade henne till huset. Huset som en gång kallades för hem.
Nu var den lika ärrad som hennes kropp besatt.
Hon visste att det var hennes sista chans.
Den sista gnistan som flämtade efter att kunna andas fritt igen.
Hon var åtta år när den första bakslaget kom. När hennes far blev drabbad av den nedskärning som gjordes på hans jobb. Hennes mor jobbade halvtid och budgeten blev åtstramad vilket skapade konflikter.
Nio år när hälften av deras ägodelar hade blivit sålda och det första urartade bråk hon bevittnade.
Ett blåöga som hennes mor med nöd och näppe hade sminkat över och en röd kind som prydde hennes fars kind. I två dagar gick han trotsigt runt i huset och hävdade sin plats som ledare för det dråpslag hans fru hade nerven att göra när hon gick emot honom. Efter det kunde han ibland våldsamt dra i henne när saker och ting hettades upp. Han insåg säkert att en knuten näve var utom kontroll. Kontroll han åtrådde. I hans huvud höll allt på att rasa samman. Höll tyst om hans rubbade sinnelag.
Tio år när även hennes mor fick sluta med att jobba på grund av sin hälsa. Det var ont om jobb och hennes far hade bara hittat ströjobb under den tid som gått. Denna totala omvälvning som skakade om hennes liv, en hård vind som fick henne att blunda för ögonblicket och i den sekunden smet en annalkande skugga från hennes synfält.
Elva år och tre månader innan hennes mor dog av sjukdom och familjetvister. Lugnet före stormen eller mitt i ögat hade deras familj funnit en rofylld balans efter år av lidelse och spruckna hjärtan.
Men efter det halvåret kom skuggan. Ödet som knuffade bort dom från den väg som var deras.
En väg som dom äntligen trodde var i deras besittning.
Galen av sorg kunde hennes far inte fortsätta på de jobb han hade. Blev mer strikt i huset och fick henne att göra alla hushålls sysslor som aldrig blev till hans belåtenhet.
Mellan 12 och 14 år hade hennes far smått börjat misshandla henne som eskalerade med varje större steg som togs. Hennes mors livförsäkring räddade dom från att flytta ut ur huset till en viss utmätt tid framåt. Hennes far förvandlades drastiskt ju mer han drack. Förtidspensionerad och fylld med sorg som inte fick utlopp ur hans stränga disciplinerade kropp. En dåres stolthet.
Det var under denna tid som stanken av sprit började jaga henne ur hennes hem. Fast det värsta var orden som kom ur hennes far vidriga mun.
Ditt fel!
Hon skulle ha levt!
Vi skulle ha klarat oss bättre utan dig!
För du var...
För du är...
Ett oönskat barn.
I en spegelbild för fem timmar sedan hade hon upptäckt den gamla gnistan. Hon insåg att den var döende och ville ta en chans. Hon kunde i sina tankar inte utstå att känna av när gnistan märkbart sakta tyna bort varje sekund av hennes vetskap. Det var nu eller aldrig. Så hon gjorde ett val.
Nu var hon på väg över bron. En bro hon var rädd för att gå över. På en bro var hon mer utblottad. Hur skulle hon kunna gömma sig om hennes far kom när hon var mitt i?
Eller om en av hans vänner såg henne... Han har säkert ringt alla för att höra om nån visste var jag var eller sett mig, som en oroad far de inte visste existerade längre. Ringa till de andra som skulle sätta sig i sina bilar och hålla utkik efter mig på vägen, de andra som min far låtit förgripa sig på mig.
En hård smäll från en bil fick hennes farhågor att besannas. Det var en av De, säkert var hennes far med också. För han fann henne alltid och nu började hon höra alltmer av det misskännliga visselljudet från bilen som hon var så rädd för. Det visslande ljudet var trots allt en illavarslande föraning om vad som skulle komma.
Redan nu visste hon vad som väntade henne när hon togs tillbaka till huset.
Haglande ord och slag som ackompanjerade varandra.
Sedan skulle hon tas till sitt rum av den som skjutsade hennes far och som skulle på sitt sätt visa sitt misstycke över att hon var otacksam och olydig.
Även om hon var 16 år gammal så var smärtan och respekten för hennes far så starkt inpräntad att hon vågade ej yttra ett ord, men hon hade tagit en chans och nu var hon beredd att våga öppna sitt skal för att visa det lilla fågelhjärta som klappande försökte sträcka ut sina klippta vingar.
När de alltmer ljudet av den visslande bilen blev starkare tog hon en chans till.
Nu eller aldrig.
Hon hävde sig upp på staketet som skiljde henne från havet som låg under henne. Darrande la hon sig över och lyfte benen för att få henne att volta runt av gravitationen. Hon lyckades och tappade samtidigt taget för att hon hade hållit fel med händerna, men inget av det spelade någon roll.
Hon kunde inte komma ihåg när hon senast kände sig så fri i just den sekunden.
Ovan henne hade visslandet dött ut, vare sig de åkt förbi eller stannat var osäkert. Dock var ingen av teorierna ockuperade i hennes tankar.
Inför två förbluffande åskådare sträckte hon ut sina armar åt sidan som utsträckta vingar och huvudet höjt. En chans hon aldrig ångrade hon tog.
Det kalla vattnet var inte sent med att uppsluka det sista uns av värme hon hade frambringat och välkomnade varmt hennes mod...
21/8-07
I do not own this picture.Taken from the website weheartit.com. Please comment if this picture needs to be taken down.
Return my Love
Again and again
your soft whispers
and promises
Two voices echoes
far far away
in eternity
Will I see you again
Looking at me
your arms around me
Gentle rain
in the beat
of my heart
Here I'll wait
Patiently
25/11 - 11
I do not own this picture.
Cloud Strife and Aerith Gainsborough from Final fantasy 7.
your soft whispers
and promises
Two voices echoes
far far away
in eternity
Will I see you again
Looking at me
your arms around me
Gentle rain
in the beat
of my heart
Here I'll wait
Patiently
25/11 - 11
I do not own this picture.Cloud Strife and Aerith Gainsborough from Final fantasy 7.
Porslinsmasken
En porslinsmask.
Ja, just en sån som hänger upp på väggen som dekoration. En prydnad.
I ägo hos en tjej.
Två tomma svarta ögonhål, tills den dag den dök upp framför henne.
Och tittade rakt på henne.
Den dagen var hon ute och traskade ute i vanlig ordning. Räddat en fågel och stött på ett par människor som var ute dom också. Dom höll nästan ta henne för en "bad guy" som man säger. Fast mer på ett kriminiellt sätt, hon visade sin oskuld och valde att stanna där på plats med dom för att se om det var något hon kunde göra.
Det tog inte lång tid innan en kille dök upp och gick förbi utan att lägga märke nämnvärt till de människor som stog en bit bort och iaktog honom, nämligen gänget. Hon kände av direkt att denna människa hade något fuffens för sig. Hela gänget följde efter killen och in till självaste hotellbyggnad som han uppenbarligen skulle göra något.
Det visade sig vara ett bytesaffär med resväskor emellan. Tjejen som tillfälligt hade gått med i gruppen hade en väska som var tom. Utan att veta vad det handlade om som skulle ske, kom den mystiska killen förbi bakifrån, tog hennes väska och bytte med hans utan att stanna och fortsatte gå bort i den korridor dom två stog i. Resten av gruppen kom snabbt fram till henne, gav henne henne en ny väska och gömde sig lika fort.
Vilket var ett bra val för sekunder efter så öppnades hissdörren bakom henne och en annan kille kom fram och det skedde ännu ett byte. Han for snabbt tillbaka in i hissen och åkte upp med den. Hon kom fram till att det var bäst att ta hand om den andra väskan som följde med hisskillen, en ur gänget antog detta uppdrag medans resterande kollade igenom innehållet i den väska som hon höll i på plats. Ur väskan vällde det fram ett mjukt ljust tyg. Det tunna tyget föll mjukt ner på golvet och även porslinsmasken som låg gömd i detta.
Hon plockar upp denna mask och vänder porslinsmasken mot sig. Som tittar rakt på henne.
Vad är detta? En spännande början till en novell? Det var tänkt att jag skulle skriva ner den som en spännande historia. Hur jag kom på allt det där ovan? Jag är tjejen!
Drömde detta när jag fortfarande bodde på zon. Se där.
Sad Pierrot
I do not own this picture, cred to whoever made it.
Ja, just en sån som hänger upp på väggen som dekoration. En prydnad.
I ägo hos en tjej.
Två tomma svarta ögonhål, tills den dag den dök upp framför henne.
Och tittade rakt på henne.
Den dagen var hon ute och traskade ute i vanlig ordning. Räddat en fågel och stött på ett par människor som var ute dom också. Dom höll nästan ta henne för en "bad guy" som man säger. Fast mer på ett kriminiellt sätt, hon visade sin oskuld och valde att stanna där på plats med dom för att se om det var något hon kunde göra.
Det tog inte lång tid innan en kille dök upp och gick förbi utan att lägga märke nämnvärt till de människor som stog en bit bort och iaktog honom, nämligen gänget. Hon kände av direkt att denna människa hade något fuffens för sig. Hela gänget följde efter killen och in till självaste hotellbyggnad som han uppenbarligen skulle göra något.
Det visade sig vara ett bytesaffär med resväskor emellan. Tjejen som tillfälligt hade gått med i gruppen hade en väska som var tom. Utan att veta vad det handlade om som skulle ske, kom den mystiska killen förbi bakifrån, tog hennes väska och bytte med hans utan att stanna och fortsatte gå bort i den korridor dom två stog i. Resten av gruppen kom snabbt fram till henne, gav henne henne en ny väska och gömde sig lika fort.
Vilket var ett bra val för sekunder efter så öppnades hissdörren bakom henne och en annan kille kom fram och det skedde ännu ett byte. Han for snabbt tillbaka in i hissen och åkte upp med den. Hon kom fram till att det var bäst att ta hand om den andra väskan som följde med hisskillen, en ur gänget antog detta uppdrag medans resterande kollade igenom innehållet i den väska som hon höll i på plats. Ur väskan vällde det fram ett mjukt ljust tyg. Det tunna tyget föll mjukt ner på golvet och även porslinsmasken som låg gömd i detta.
Hon plockar upp denna mask och vänder porslinsmasken mot sig. Som tittar rakt på henne.
Vad är detta? En spännande början till en novell? Det var tänkt att jag skulle skriva ner den som en spännande historia. Hur jag kom på allt det där ovan? Jag är tjejen!
Drömde detta när jag fortfarande bodde på zon. Se där.
Sad PierrotI do not own this picture, cred to whoever made it.
Sun and Moon
She appeared
so confident
Did she see me stare
when she hit the floor
I'm hypnotized
Is it the wine?
I have no clue, no clue
In the midst of all
I went to play her tune
The pieces fell in place
I have no clue, no clue
We became the sun and the moon
Days and nights
We couldn't get enough
Her and me
It was us
How magical
It's love
That's how we are
Underneath the sun and moon
I have no clue, no clue
Don't ask me again
Look how we are
The sun and the moon
I have no clue, no clue
that's how we are
The sun and I
25/2-12
Inspirerad av sången 'La Siene' från filmen "A monster in Paris"
Inspired by the song 'La Siene' from the movie "A monster in Paris"
I do not own this picture. Creds to who made this.
so confident
Did she see me stare
when she hit the floor
I'm hypnotized
Is it the wine?
I have no clue, no clue
In the midst of all
I went to play her tune
The pieces fell in place
I have no clue, no clue
We became the sun and the moon
Days and nights
We couldn't get enough
Her and me
It was us
How magical
It's love
That's how we are
Underneath the sun and moon
I have no clue, no clue
Don't ask me again
Look how we are
The sun and the moon
I have no clue, no clue
that's how we are
The sun and I
25/2-12
Inspirerad av sången 'La Siene' från filmen "A monster in Paris"
Inspired by the song 'La Siene' from the movie "A monster in Paris"
I do not own this picture. Creds to who made this.
