mirax

Var ett tag sen jag uppdaterade bloggen, inte för att jag har glömt bort den. Jag har haft fullt sjå med det privata, men jag får stunder som ger mig möjlighet att tänka på vad jag skriva om eller uppdatera. Jag har nämnt till några mina planer för min nya hemsida som jag har skaffat samt ett nytt youtube konto. Det har gått ett par månader och det ger mig dåligt samvete att jag inte har hunnit komma riktigt till skott med det. En av orsakerna är bland annat att det är mycket på gång i mitt liv som kräver min uppmärksamhet, men det är också prestationsångest och beslutsångest. Den där beslutsångesten som jag trodde hade fått bukt med gällande starten av min gamla YT kanal. Det är frågor såsom "vad ska jag ta upp först" och "hur/vad ska jag ta upp senare" etc. Seriöst, säger jag till mig själv. Kom du inte på förra året att det inte är så viktigt med starten utan du kan börja mitt i? För det går nämligen att fylla i allt eftersom :)

 

Idag var sista gången jag får se min konsult som konsult. Skriver på det viset för att jag vet att jag kommer se henne fler gånger. Håller med om det hon sa till mig att vissa människor känner man av att de stannar länge kvar i ens liv. Hon sa till mig att hon kommer att sakna mig, men för mig var det svårt att känna likadant. I och för sig har jag lärt mig själv att gå från "sakna" någon till att "längta" efter någon. Det var som sagt inget farväl egentligen, utan ett "på återseende!". Jag har bara känt av en sån glädje, värme och kärlek med henne att det är svårt att se det som en sorg att skiljas åt, även om det är något för "tillfället". Visserligen överrumplade hon mig på slutet av tiden att berätta att vi inte skulle ses nå mer. Det kan hända att jag inte riktigt har smält det hela haha ;o

Tack för chokladen och téet, de är båda supergoda!

 

Jag har haft under en lång tid en svår och jobbig väg att gå samtidigt som man försöker läka och gå vidare. Jag är evigt tacksam över de guldklimpar av olika handläggare och vänner som dykt upp i mitt liv under den tiden. De har varit få, men de har dykt upp i ens liv då de har behövts som mest i ens liv till att fortsätta kämpa vidare. Min konsult, Anneli kan känna sig träffad. Hon är en av de sista människorna som hjälpte mig på min resa till det nya kapitlet/bok i mitt liv. Jag har planer på att vara lite mer utförlig och personlig över dessa människor på min hemsida framöver. Förhoppningsvis tar en vän till mig och hjälper mig med det snart!

 

Denna video dök upp för mig runt februari (tror jag) som dök rakt ner i själen på mig. Jag lyssnade nog ganska mycket på låten och kunde inte fatta att jag inte hade hört den tidigare. Så klockren och kan känna igen mig själv i videon. Jag är också inte ensam i världen om detta, men det hoppas jag kan göra ändring på!

Efter att ha utforskat och erövrat denna planet (och smått rymden) har vi anlänt till nya roller, nämligen att omfamna världen med vänliga handlingslag. Att ta tillvara det vi har och bevara våra källor med respekt och tacksamhet. Detta gäller inte bara jordens resurser, men även människor. Att upplysa att ordet medmänniska inte är ett förhistoriskt benämning som har förlorat sin forna glans.

I strävan att passa in i samhället, som fortfarande till stor del lever efter det gamla "systemet", så ser jag de människor som hamnar i kläm för att de har inte upptäckt själva att de har fötts till den här världen med rollen att bli en av de ledande förebilder för det nya genom att vara en av de första som bryggar mellan det gamla och det nya.

Denna värld som trycker ner människors självförtroende. Att en är mindre värd och inte skulle kunna utföra stordåd för att en inte har pengar, kontakter eller ens utbildning. Det behöver inte ens vara något stort, bara ens egen dröm och längtan för ett särskilt område som är viktig för en.

För att inte nämna att det kan ta tid att hitta och sätta i ord för den brinnande glöd som bultar i våran hjärtan. Dessa människor är uppväxta i en värld som lär ut att fortsätta i samma hamsterhjul när ens inre skriker rakt ut att detta inte kan fortsätta. Ingen mår bra av det i längden, till slut bryter en ihop. Vi sörjer. Vi sörjer oerhört. Inte bara vi, men även den äldre generationen. Förälder/föräldrar, mor/far-föräldrar etc  som inte orkar. Familjen är viktig för oss. Vi bryr oss. Vi bryr oss så oerhört. Vi försöker vårt bästa att hand om er till den grad att vi själva inte tar itu med våra egna känslor och tankar. Varför skulle vi när samhället är uppbyggt och strukturerat på det sätt att det är meningen att vi ska nonchalera och vifta bort våra drömmar? Det är trots allt inte "realistiskt". Bibehåller vi detta så kan du vara säker på att i vuxen ålder att inte bli tagen på allvar eller ignorerad. Fast förstås, det kan vara på gott och ont. Det är på det viset en lär den hårda vägen att hitta rätt väg. Dock är även detta något som får ha sitt slut och gå i pension.

Inte alla tar sig ut tidigt från det snurrande hjulet. Vi försöker själva, vi försöker hjälpa våra närmaste som har saktat av. Vi blir till slut övermäktiga. Idéen om hur livets olika skeenden ska se ut och när, styr farten på hjulet. Vi försöker bara följa takten. Det går för snabbt. Våra kroppar blir fastklistrade mot, gör oss yra och när den till sist står still för att vi inte rör på oss så är vi alldeles för vimmelkantiga med spagettiben att vi inte har styrkan att lyfta våra kroppsdelar och överge hjulet. Det är allt vi har känt till, det vi är vana vid. Hjulet stannar av. Gått sönder. Är sned. Suger ut all ens energi att bara gå fem steg. Vi får känna både skuld och skam av andra som febrilt springer i sina hamsterhjul att vi bara sitter och inte bidrar. Vi får veta att nog har andra haft sina önsketänkande om ett bättre liv, framgång etc men att det går över eller att det får sitta i ett hörn och samla damm.

När vi är unga så får vi springa i samma hjul som våra förälder/rar eller den person/er som har vårdnaden om oss för att de har ansvaret att ta hand om och lära ut, men när dom själva inte orkar så försöker vi hjälpa till genom att springa med för att avlasta den andra. När vi själva sen får våra egna hjul så blir det för tungt. Vi har för länge hjälpt andra att när vi hör vårat inre som talar till oss vad vi har för behov i vår vardag blir det istället en till röst som behöver hjälp. Även om det är våran egen så har vi gjort slut på våran ork. Vi vet att den rösten är den viktigaste, men vi har slut energi.

Det tar tid till att läka ett hjärta som brustit. Sörja klart över det gamla och försöka klura ut att bli förstådd och accepterad över att en går mot det nya, att det inte betyder att en överger sina närmaste.

Det tar tid att bli sin egna bästa vän igen och tro på sina känslor och tankar som speglar en bild av något som ligger djupt och slumrar i det dolda i väntan på att bli accepterad så att en kan äntligen omfamna sitt kall och komma hem till sitt sanna jag.


Första steget är det mest skrämmande: Låsa upp bojor av rädsla som hållit oss fjättrade.

 

För några dagar sedan var jag iväg på en tarotfika, dvs jag träffade en gammal klasskamrat för att ta en fika medan jag spådde denna person i tarot.

Jag berättade för personen att bland annat kunde jag spå vad ens livsläxa är i detta livet (life purpose <-- tycker det låter bättre på engelska) och nämnde att jag har spått mig själv om vad det var.

Svaret jag fick av tarotleken handlade om kommunikation (vilket jag tycker det stämmer bra in på mig).

Personen jag var med sa att denne tyckte att det stämde in på mig och berättade att i början (Framnäs) var jag blyg.

Jag rättade genom att säga reserverad. För blyg är jag inte.

Vilket gjorde att vi halkade in på att prata lite om introvert - extrovert.
Vilket får mig att vilja skriva ner om det i ett annat blogginlägg, i detta inlägg ska jag berätta om min livsläxa. Kommunikation.

Det som hände mig när jag var liten var att jag "tappade rösten". Jag hade inga svårigheter att prata, men att prata om mina riktiga känslor och tankar höll jag igen utav rädsla att bli konfronterad och slutligen, övergiven.

Att kommunikation skulle vara min livsläxa stämmer väldigt bra in på mig. Jag behövde tappa kommunikation tidigt för att lära mig om på nytt och kunna uppskatta vikten av kommunikation. Länge trodde jag att jag var svag och inte kunde kommunicera väl för att jag blev antingen hintad om det eller fått intryck att jag var det från vad andra sagt om mig. När jag upptäckte den bakomliggande faktorn, rädslan, så blev det ens mycket lättare att jobba på det. Det blev ett aha moment, släpper det och går vidare.

 

 

How do I see myself and my future?

Well first of all, bright. I love taking walks and talking to myself, that's how I get to know more about myself and how I absorb the feelings and thoughts I have about my own future.

Taking walks in nature is so beneficial for your mind, body and soul. You connect with nature and with yourself, your stress levels go down and you can feel more grounded, thus you're more balanced. You get fresh air, away from electronics (well depends if you're like me who take my phone with me to take pictures and no, not selfies) and you exercise! Well that's what I get from taking walks.

Though I still don't know what to do in the future in terms of career choice, I do get to know what I want to do in the future and what I know I will be doing in the future. That's because I can sense/feel that's where I'm headed at. Those things are:

Photography. I will continue to take photos, especially of nature. It's something I do in my daily life, something I've done in the past and will be doing in the future. Ofc, only a hobby of mine.

Writing. I love writing! I write poems, short stories and planning on writing a few "books" (dunno at this moment if I would take it to a publisher or simply put up each chapter on my blog). Also a hobby, though I hope for more people to read my work. After all, I'm not only writing to have fun or to let out my imagination. It's to grab the readers and affect them. Ever heard of, that a book can "swallow" someone up? My stories need food too! Dinner time, oh yeah!

Painting/drawing. I've done it for a few years, I can't imagine myself to stop doing it. Also a hobby.

Designing/Sewing. Well I need to get that sewing started.

Veganism. I've recently taken the step into veganism. I'm so happy and it wasn't much of a big step from lacto-ovo to vegan. Mostly because the daily consumption of dairy and eggs were minimal to begin with. I sense a future blog post here.

Environment. I love nature and I'm very conscious of the world of consumerism and the amount of junk we trash. That's why I'm bringing minimalism more into my daily life, recycle as much as possible (as before) and in the future to grow food for me and my future husband. I live in a apartment so when I've grown vegetables, it's been on a small scale and indoors.

No poo and holistic. Since a few months ago I've made my own deoderant and it works wonder! I do believe that most beauty treatments can be made from basic ingredients rather than somethings that is made in a factory, with ingredients that you can barely pronounce and shipped from various of different countries. Oh right, that deoderant can be a future subject here on my blog! Also, holistic. I believe that the things you encounter in your life, which need healing or have a problem solved are better solved by examining the roots. Sure, some things need an actual doctor or vet (if it's an animal) to assess the situation.

Spirituality. Spirituality have been with me for a long time, it's part of me. It will also develop more and it's something that I feel is something I'll incoporate into my life career wise. Though it's something that's kinda hard to tell AF: "Hey! What I wanna do? Well, spirituality". Though I'm not sure it's something I will be doing on the side or if it's going to be an actual career of mine. Spirituality is my calling.

Guidance/helping/healing. I've noticed for a few years now that I encounter people who are in need of an ear or advise. From friends to strangers. A friend of mine has told me twice that "You're very healing".

Youtube/blog. I've actually recorded some videos and put on my youtube channel. I feel inspired by other peoples videos to the point that I want to make my own. Though sadly, I don't have a camera for that. Also, the quality of those videos... I'm a bit sad. My cellphone... No, it's not possible. For now it's on hold. When it comes to my blog, I've started to put up more posts and I feel that it's something I'm more serious with. Before it was for fun (still is), but sometimes it has been breaks and haven't updated for a year or more.

Traveling/Travelling! Yes, I wrote down the two spellings. I want to travel to different places, stay for a while. This doesn't always mean vacation.

Nature & Health! Being more in nature, to exercise more and to simply breath.

CANADA! Here it is, something I've told a few people. I see myself living in Canada. I've been drawn to it since childhood. It's been on my mind for a very long time without understanding why. With time, it has sinked in that, that's where I belong, where I'm headed to. Canada is calling to me.

And some other fun stuff :)

So tell me, how do I squeeze in everything and find the perfect education/university.

The answer is: There is none! Well maybe it does (and it hasn't been found), but I've come to the conclusion that I'm not going to go to a university. I will write the reasons for that in another blogpost.

I feel that my part on this earth is that my role here is to be inspired and inspire others, to heal and to guide.

That is all from me!

Förra veckan var jag till Cederkliniken för mina utslag på kinden.

 

Jag har haft dessa i snart ett år och anledningen till att det har tagit sån lång tid för mig att kolla upp detta är för att jag har antingen prövat att låta det vara i förhoppning att det skulle försvinna av sig själv, provat olika läkemedel från apoteket till att börja återfukta huden som bara den efter att en personal från Body Shop sa att det skulle ha varit torrfläckar eftersom min hud var så torr.

 

Läkaren jag träffade hämtade en annan läkare som gick fram till mig och sa direkt att det rörde sig om "Perioral Dermatit". För dom som inte vet, en undergrupp till Rosacea.

 

Min första tanke när mina utslag dök upp var direkt att det härrörde från stress.

 

Däremot så känner jag inte direkt till att det är utslag som har spridits sig till kinden (som hon anmärkte), då jag får finnar på hakan och linjen från mungiporna ner. Detta eftersom det är finnar som uppkommer precis innan jag får min mens eller precis har fått den... Sen jag först började få mens, dvs när jag var 13. Det är inte utslag jag får, som dom jag har på kinden. De på kinden blir inte större eller mindre, de uppkommer väldigt sällan finnar och det varken kliar eller bränner.

 

Jag fick iaf en kräm utskriven så får se hur det går med den. Har dock funderingar på att kanske skaffa mig en second opinion om ett par veckor om jag inte skulle se en förändring. För en liten förändring borde man lägga märke till efter den tiden, eller?

 

Jaja, får se hur det går och jag lär uppdatera framöver om detta :)

 

qiuping.lu: Hello, game321, No.006 is working for you.
qiuping.lu: Can I help U?

 

ME: Yeah
ME: the game loads to 100% but afterwards I get a dark green background scene
ME: is that something familiar?

 

qiuping.lu: you can change another browser

 

ME: What can I do about it?
ME: How?
ME: Sorry, I have never done that before

 

qiuping.lu: what browser do you use?

 

ME: Mozilla Firefox

 

qiuping.lu: you can change another

 

Mari E: What would the best browser option be?

 

qiuping.lu: you can try firefox

 

ME: I am using firefox.. is it not the same?

 

qiuping.lu: it is same

 

ME: So you want me to change something I already have and using.. I don't get that

 

qiuping.lu: you mean what

 

ME: I don' get what you're saying

 

qiuping.lu: can you play the game ?

 

ME: No, it loads to 100% then I just get a simply dark green screen

 

qiuping.lu: did you change another browser ?

 

ME: NO, I'm using the best one there is (in my opinion) and that is firefox

 

qiuping.lu: yes ,does it work ?

 

ME: No

ME: That's what I have been telling you

ME: Are you.. qualified to be a supporter?

 

qiuping.lu: i am sorry ,our tech is working on it ,

 

ME: I'm just wondering if "my" problem is on this side or it's something others are dealing with it as well

 

qiuping.lu: there are so many players have your problem like you ,so we tried to dealing with it ,but you should give us time

 

ME: Well of course I can do that! I'm just asking to get an answer so that I can stop trying to load the game for the meanwhile

 

qiuping.lu: sorry for that ,you can try it later

 

ME: No need for apologies, you have done nothing wrong. I just simply asked to know if I should keep trying or come back another time/day :)
ME: Thank you for your help

 

qiuping.lu: you are welcome

 

 

 

 

2011-03-26

 

 

 

 

 

 

Jag växte upp med tvångstankar om att utbilda mig så att jag kan börja jobba och halvt leva Svensson livet i den tidsaspekten som är normen i vårt samhälle, men det gick inge bra eftersom jag brottades samtidigt med stress, ångest och depression.

 

Ta mig t.ex... Jag är 30 och jag har för ett år sen läst upp mina gamla betyg.
Hade du frågat mig 10 år sen så skulle jag känna att jag själv skulle ha vid det laget ha en universitets utbildning, ha ett bra jobb och pojkvän/sambo alternativt make.
För andra, planer på att skaffa barn eller ska ha barn vid den åldern.

 

Mina tvångstankar finns inte längre, men jag märker av smått här och där att några visar tecken på att ha dessa tankemönster. När det gäller mot mig.
Det är jobbigt, självklart är det jobbigt.
De må bry sig om mig, men det är ingen bra gest. Jag har nog med att utforska mig själv och vad jag vill utan att behöva bli påmind att andra "ser" mig. Var snäll och sluta ge folk (inte bara jag) den här sortens uppmärksamhet.

 

Jag hittade en video som jag tycker beskriver väldigt bra om hur en lär märka till att en själv inte går mot den rätta vägen.
Jag är som sagt medveten om dessa tankar och jag delar med mig denna video för att uppmärksamma andra och att det i sin tur inspirerar andra att ta steget till att gå sin egen rätta väg.

Obs, på engelska!

Let's start with the bad news of today... My (white) Sony Xperia took a dive into the toilet bowl at work today... Great... just great... It wasn't fun at all... but still funny in a way. I wrapped it up in paper after failing to make it work. You have served me well phone.. Whole 2 months... And it was my first touchscreen too :(

 

Good news is that I had a lovely dream when I had a nap on the couch today! About RUNNING MAN!

It was about an Angel seeking help of RM for a particular reason. Those details is being written down and will be sent as an idea for a episode on RM.

 

OMG! I would be so thrilled and happy if it gets picked!

 

RUNNING MAN FIGHTING!

 

Ji Hyo: You're the Ace! You're one of the two people I would want to team up with first. Well I guess it's every RM fan dream to team up with everyone at some point, but as said before, you're the one of the two I would want to team up with the first time :) Also, I believe that you're very loved and have a group of fans among the angels! Hugs!

 

HAHA: I love your laugh! Especially the ones when you burst out laughing! (My favorite episode when you did this is the 12 year old intern. It's at the beginning of the episode when you're in the car and tell your intern "not to do this".) Also, I would describe you as a genius madman. Or mad genius. Both work well lol. Oh, you should totally pick that up and make your own episode.

 

Lee Kwang Soo: You've grown on me, I can tell you that. In the beginning it was your cheats that I wasn't too fond of. Probably because it was a tad bit too much for my own liking. My kind of like is the one where the "rumour slander" you had going at the start of RM. Hilarious! I've started to cheer on you even more :)

 

Kim Jong Kook: If you ask me, I would say that you smile with your eyes. Your smile is amazing! It's been a while since I last time heard that "Meow" sound affect in the show. It's so adorable! Jong Kook fighting!

 

Yoo Jae Suk: I've actually got used to seeing you without your glasses and I think that you're not ugly. Surprised right? Your voice impersonations are soooo good! I would love to hear more of them! Also, you're an inspiration! I just would love to see more episodes with you and Hunter! Tehee! <3

 

Gary: GARYYYYYYYYYYYY! You're also not ugly! You're GOOD LOOKING, CHARMING AND CHARISMATIC! Don't let anyone take that away from you! :)

 

Jee Seok Jin: I'm so sorry, I hope I spelled it right! Well as it wasn't stated who this other person I would want to team up with first, it can only mean one thing.... YOU are that other person! I would have wanted to team up with you first! You are so funny! It almost brings me to tears! Your cheesy-ness is so charming! <3 And if it's a three people in a team that would be you and Ji Hyo!
OPPA! FIGHTING!

 

Jag är ganska säker på att om ni har läst ett blogginlägg eller diskussion om ett visst ämne så har ni stött på ovanstående rubrik som mening i kommentarerna...

Gnäll inte bara på.... tralalalala...

Hur ska jag fortsätta... okej, så här är det... Personen/erna som tar upp en särskild fråga i ett ämne lär göra just det. Inte hela ämnet, inga utsvängningar. Ett ämne, en fråga som är viktig för just bloggaren/trådskaparen och som har dykt djupare i frågan eller lyfter fram den.

Självklart finns det mer i (huvud) ämnet, men det är inte det som är fokus här eller hur?

Det är inte deras ansvar att ta med allt rörande ämnet/frågan.
Ex: Någon skriver mer ingående om grädden på tårtan (ni vet, “äta hela tårtan”), men ni vill att man ska skriva om hela tårtan eller: "Gnäll inte bara på grädden, titta på strösslet!"

Om DU tycker det är viktigt att peka ut fler fingrar bara för att bloggaren/ts bara gör det åt ett håll så kanske du kan starta din egen tråd/blogg och göra det, istället för att plita ner en kommentar som lyder “gnäll inte bara på” i ett försök att få personen känna sig skuldmedveten.

Barbro, jag tittar på dig.

Ps. Namnet Barbro kan vara påhittat, eller inte.

Ps2. Oh the irony om jag får en kommentar som lyder “Gnäll inte bara på”... Jag kommer svara:

"L-O-L, I see what you did there"

 

Inga barn för mig!

Det finns en del som vet om att jag inte vill ha barn och det är något jag har känt länge (sen jag var betydligt yngre). Dock finns det tre tillfällen som motsäger detta, så jag tänker ta upp det och förklara det närmare.

Jag hade en period (för några år sedan) där tankarna skiftade från att ha barn i framtiden till inte. Jag förstod dock efter en tid att nä, det var äggklockan som tickade och inte mina känslor som pockade på.

Ett par år sedan övervägde jag att bli surrogatmamma om det hade varit möjligt. Detta eftersom jag lärde känna en person via Sinnena's som så gärna ville bli mamma, men chanserna var gode låg. Detta nämnde jag för min syster nått år eller två (efter att jag varit på Sinnena's) och hon tyckte att jag kunde vara surrogatmamma åt henne i framtiden. Vilket jag sa okej till. Då. Idag är en annan femma då jag har tänkt över det hela och känna, näe bara tanken att va gravid får mig väldigt illamående.

Jag har visserligen pratat om adoption enbart för att jag tycker det är ett bättre alternativ (och då menar jag inte enbart mig själv, mest för andra). Detta pga populationen i världen, inte för att jag tycker att andra inte ska skaffa egna (biologiska) barn.

Därför listar jag nedan (inte i någon specifik ordning) till varför jag inte vill ha barn:

1. Bara tanken (gravid) får mig riktigt, riktigt illamående. Som en liten alien som inte hör dit.

2. Det är inte min livsstil. Tanken att ha en familj med barn är inte min grejj. Awesome för dom som har valt det, jag ser inget fel med det. Det är bara inte rätt för mig. Det gäller även då livsstilen i framtiden.

3. Jag ser mig själv resa hit och dit. Då menar jag inte semester. Från månader till år, vem vet.

4. Jag tycker om att sova.

Och här kommer svar till frågor som jag har fått (och jag har svarat på den frågan till personen/erna i fråga):

1. "Du har inte träffat den rätta än, du kommer (kanske) ändra dig". Nej, mina känslor kommer inte att ändras när jag väl skaffar en karl (den rätta). Mina känslor kommer från inifrån samt att jag har granskat mig själv vad jag vill och hur jag vill leva min framtid och som jag känner hur mitt liv kommer att utspela sig.

2. "Tänk om han vill ha barn?" Då är han inte den rätta från första början. Mina känslor ändras inte för att den andra personen vill ha barn.

3. Det blir en uppoffring för mig då jag inte kan ge nått, jag inte vill ge (ett liv). Jag ska göra saker för mig själv och inte göra nått för nån (skaffa barn) som jag inte vill göra.

4. Att skaffa barn innebär mer ansvar. Stora ansvar. Och utgifter. Det är ansvar och pengar jag känner jag inte vill ägna min tid och uppmärksamhet på. Jag vill leva mitt liv på mitt vis. Inte för att andra personer har valt att bli föräldrar. Det kanske ger deras liv glädje och mening, men det kommer det inte göra för mig. Great for you, not for me. Vi vill alla olika saker här i livet.

5. "Du är fortfarande ung." Jajjemen, det tänker jag vara för resten av mitt liv. Jag är 30 och har haft dessa känslor sen drygt 17 år tillbaka (från en gammal notering, ända upp till 21 års ålder). Att vara 30 år är måhända att fortfarande vara ung, men jag är gammal nog att du ska komma ihåg att jag kan göra mina egna val här i livet.
JAG ÄR EN VUXEN MÄNNISKA.

6. "Tänk om han har barn?" Ja tänk om, det gör inte mig mamma till hans barn och det kommer inte få mig att vilja ha barn för att han har det. Dessutom ser jag inte mig själv ha ett förhållande med nån som har barn lika lite som att jag skulle dejta nån som inte skulle vara vegetarian/vegan samt någon som snusar eller röker.

7. "Du kan åtminstone få barn! Inte alla kan!" Är inte ett skäl till att jag ska skaffa barn. Ja, det är tråkigt för de som försöker eller inte kan få barn, men det gör inte att jag vill ha barn.

SIMPLY PUT: IT'S NOT MY CALLING

Det känns dock skönt att jag än så länge inte fått höra att jag skulle vara självisk för att jag inte vill ha barn eller försöka ge mig dåligt samvete för att jag inte kommer ge några barnbarn till min mamma.
För övrigt, bara för att jag inte har barn betyder det inte att jag hatar eller ogillar barn.

Om detta inte sjunker in så länkar jag här nedan en artikel och en video (obs, videon är på engelska och "sassy") som besvarar dessa frågor och funderingar som nån kan ha om kvinnor som inte vill skaffa barn.

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/7-saker-du-maste-sluta-saga-till-kvinnor-som-valjer-bort-barn/

 

En lista på vad jag inte trodde om mig själv och mitt liv från när jag var ung till nu:

1. Att större delen av mitt liv var styrt av rädsla.
2. Livsglädjen sjunker inte för att jag säger NEJ till folk.
3. Att jag skulle tycka om lök, speciellt rödlök.
4. Känna glädje över att motionera, speciellt jogging.
5. Bli pescetarian, sen lacto-ovo och motiverad till att veganisera så mycket jag kan i dagsläget! (Lär mig fortfarande)
6. Att våga prata om mina känslor, något jag fortfarande jobbar på.
7. Må psykiskt, fysiskt och emotionellt bättre (det hjälpte att upptäcka rädslan).
8. Känna glädje över mat.
9. Gå alltmer ifrån vardagliga hygienprodukter. Gör egen deoderant och kör på No Poo.
10. Älska sig själv!
11. Att jag är en inkarnerad ängel.
12. Jag vet att jag har en lysande framtid framför mig. Den här tiden tar jag till att lära känna mig själv ännu mer. Jag har inte bråttom och detta är mitt liv som jag lever.

 

 

 

A couple of days ago I had a dream. Looking at the title of this post, you can easily guess what kind of nature it is.
Since the beginning is still blurry in my memories (I was doing some stuff and flying around), I'll go ahead and skip that part (as read above, it wasn't that particularly important).

I flew with some stuff to a meteorite close to earth. After dropping off stuff I look to my right and saw a planet, which I recognized as Mars (even though it looked less red, like it had a grey filter over it or something). I contemplated if it was alright to leave the stuff there and if I would make it, going on another trip. I decide it was okey and get back to earth.

While back on earth I look up once again at Mars (which was as visible as when you can see the moon and I mean when it looks really large). In the middle of the planet I see it getting red. Even more red and orange-red and it spreads. I realize quickly that it was going to explode. It felt like I already knew it was going to happen, but not exactly when.

It was such an awe gaping moment. Admiration mixed with "oh sh-t!".
I immediately thought of saving my sister, but first I used some kind of mental magic where I put up a layer of protection around our planet. I saw in my mind that a wave coming closer to my barrier I had set up (I'm guessing this was some kind of shockwave or something. It was haltered, almost freezing up. However I knew it wasn't gonna last long and at some point slowly, slowly starting to creep closer (though my barrier was still gonna put a great resistance).

I flew over a small roof and saw my sister. I grabbed her, turned around slightly (in the opposite of the direction of Mars), lifted my hand and did a blow kiss. When I did so a light that glistened in sparkling, gold color emerged.

I told my sister to follow that light and that it would lead her safe to a new planet. She told me she couldn't leave without her bf. I knew I couldn't try to convince her to go right away, so we left to search for her bf. On the way I met other people and decided to help them as well, I just couldn't leave them here and only save my own skin and my sister.

More and more people started to join and I saw several of these gold colored beakons and people following it (of which I hadn't conjured).

 

I met Lady (a friend of mine) and I ask her to come with us and that she and my sister would go together (sorry bf, the search for you kind of got lost in all that chaos lol). She tells me that she had made a deal with Malin G that they two would go together. We call her up (put the call on speakers) and asked her if it was alright for Lady to go with my sister and that I would go with her instead. She was cool with that.

My sister and Lady heads off and I go to find and empty room (toilet?). I spin around once and at the same time I tell my destination "Växjö" where she lives. Voila, I have transported myself! (Take that HP)
I open the door and find myself indoor even though it feels like being outdoor. Sounds familiar? Well yeah, same concept as Småstaden (Piteå), but the layout looked a little bit different.
I speak loudly "Calling Malin G, calling Malin G. Come to XXX".

I look around the place, walk up towards a woman and ask her if she has seen my friend. Her gaze goes from me to looking behind me, raise her right arm and point. I turn around and see her sitting at a table bench (picnic table looking? I don't know what they're called) and waving her hand to me. My jaw drops a bit, I feel a bit confused and when I walk up next to her I ask her why she didn't respond to my calling earlier. She shrugs and tells me that I already know why.

I think for a slight second and nothing comes to mind. I shake my head. She tells me it's because she wasn't going to leave. I look at the other 5 people sitting at the same table and get a hunch that she didn't want to leave these people behind. I tell her that they all could pair up instead. She looks at me and goes "yeah, that works".

Said and done, they all get up and prepare to leave. While they are, I get a sense that something was about to happen in the center of the city (dunno if this was in the same city, because I teleported/flew my way there). I tell my friend to go ahead without me.

When I get there, there was a huge crowd. The buildings were a mix of modern day structures along with aztec and greece. I saw stange flying saucers and saw when the people attacking the aliens and machines (robot). They succeeded. I take this opportunity to cross over.

I work my way over by jumping on a flat stone "bridge" (it went slightly vertically and almost all the way to the other side, don't ask me, I also think it's a weird thing to have there).

I get a hold of a guy (mid thirty, forty?) that was the leader and take him behind a building. He was called "God" by the people even though he really wasn't. For some reason it seems we had agree to go together (it's a dream, unspoken words). I tell him "let's go" and he in return tells me he can't. I ask why and he answer that he can't leave his people behind. I tell him that the reason we were going to go together was because him leaving with me would make people wanting to leave as well, since he is their leader.

He shakes his head and look towards the people. I take this opportunity to say alright and kick his butt before leaving.

I followed the golden ray and while I was in the universe, I looked around to find my ride. That's right, that pillar of light didn't lead directly to a new planet, but to a transportation that would take us to our new home.

 

And oh yeah, there was a fire in somewhere in the crowd, but I skipped that detail in the story telling.

And that's it. That was my doomsday dream.
What I think about it... Transformation, a change. Some people choose to stay behind and go about the "old way" instead of embracing the new.
It was a very heavy feeling throughout the dream (from the moment I went and searched for people to rescue). It's that kind of feeling when you go through a transition. From letting go of the old way of thinking, letting go of things and so on. It wasn't something I felt within, but in the air. It felt like it wasn't about me (except the part where I went and helped people with guidance), rather something that will happen soon.

 

I see more and more people awaken. I see the change.

 

 

 

 

 

 

Wooot? Vad är det här? Ett nytt inlägg?
Jodå, tänker satsa mer på att skriva. Däremot lovar jag inget. När jag lovar nånting som har med skrivandet att göra till andra personer, så kan jag inte hålla det.

När det handlar om att skriva dikter, noveller, blogga etc så funkar det. On and off.

 

Det händer ganska mycket i mitt liv, inte mer än en vardags svensson kanske, men tillräckligt. Speciellt efter nyårsafton, eller för att vara mer specifik; 2:a Januari. Det kom en sprudlande, inspirerande energi kick att leva mitt liv som jag har tänkt hur jag skulle vilja att det ska se ut. Utan att ens ha börjat med det tidigare? Tsk tsk tsk säger jag till mig själv och är medveten om det. Har till och med påpekat något liknande på en lektion jag hade på Framnäs om frågan: Vilket tidsaspekt tycker du är viktigast? Dåtid, nutid eller framtid?

Jag svarade framtid. Lätt.
Varför? Jo, för att uppnå bilden hur min framtid ska se ut, så bör jag redan nu ta stegen för att nå dit. Eller hur?

När man pratar om framtiden ses den som något ovisst, höljt i dunkel och mystisk. Det går väl an, men framtiden är lika mycket imorgon som den är om 10 år.

 

Skjut inte upp saker bara för att framtiden är mest förknippad som något långsiktigt.

Nutid kan va idag. Nutid kan vara nu på sekunden.
Framtiden, den är idag och den är nästa sekund.

Så nära inpå ligger dom varandra. Det är värt att tänka på.

 

Jag har en del saker att göra idag, ska skutta på nästa buss från Framnäs och åka hem. Boka tid för tvätt och ta en nap. Plus en del andra saker. Därav håll igång trött. För det är så jag känner mig just nu.

Later

 

 

I torsdags (18/6) var jag till Soc försörjningsstöd och fick avslag för Juli. Anledningen till det var för att de ansåg att jag inte hade gjort vad jag kunnat, vilket var att gå till Af den dag jag slutade skolan. Så hur uppstod den här situationen? Enkelt, jag missförstod soc från förra mötet som jag hade på min egen födelsedag (29/5). På slutet av det mötet berättade jag för min drop in handläggare att jag jag hade lite bekymmer angående Af, att de verkar inte kunna hjälpa mig på ett propert sätt (det vill säga: extrahjälp, med exempelvis CV och sånt. Detta från att ha nämnt vid tidigare möten att jag har lite problem med vissa saker och fått höra "det är bara att göra si eller så" och då kändes det som att de inte förstod mig till fullo) och då föreslog min handläggare att tillsammans fara till KAP och få hjälp där. Så nånstans i min hjärna programmerades informationen att jag skulle börja där, en slags förbörjan (inte ett riktigt ord haha men inte bli inskriven iaf) innan jag började på Af. Har inte berättat det för nån förutom en vän som jag gick med på Framnäs hittade mig upprörd på en busshållplats. Varför jag inte har berättat? Enkelt, lite pinsamt och paranoid tankarna att nån ska kläcka ur sig ett "duh, hur kan du inte ha fattat det". Det är faktiskt inte så lätt, jag har varit sjukskriven i 12 år, blivit bollad runt olika myndigheter, fått information från olika håll, pappersarbete, väntetid 3-4 månader, tjafsa, upprepa etc osv mm. Så när det gäller att börja på Af for real, så är jag helt och hållet en noob. Grattis.

Det var en extremt jobbig dag. Fick ett samtal ungefär 5 min efter att jag hade gått från soc (hade skuttat in på Af efter soc mötet) och fick avslag. Jag la på, på en gång och grät. Jag blev väl omhändertagen av Af iaf :) Fick papper och vatten (blev erbjuden även kaffe, men det avböjde jag) och tagen till en mer privat rum :) Och.. det är inte första gången jag har brytit ihop på Af, så jag är nog snart känd där som den som har gråtit mest där XD
På slutet av det mötet fick jag frågan om varför jag mådde så dåligt, om det var för att jag hade missat mötet med Af? (Vid det här laget hade jag redan hunnit avlägga 5-7 pappersservetter, huperventilation och 5-6 tankar om *självmord)

* För att vara mer korrekt så handlar det inte om en verklig självmordstanke, inte nånting jag skulle ge efter för. Det handlade mer om en känsla att marken rämnar under en, att känslorna blev för mycket och man vill bara ta en break. Det uppstod i och med det avslaget. Hjärnspöken som sa till en: "Ja, du har egentligen inte tagit ansvar, du får inte förssörjningsstöd så därför förtjänar du inte att leva. Du har egentligen inget att leva på nästa månad iaf". Mörka och depressiva tankar och känslor brukar komma upp när nånting träffar min akilleshäl, so don't be mistaken. Jag ÄR en stark och levnadsglad tjej. Men myndigheter... tja.. har blivit överkörd ett X antal ggr i mitt liv. Det är ett jäkla jobb att ha med dom att göra, själv och sjukskriven. Anyway, hela den dagen och kvällen fortsätte vara jobbig. "Självmordstankarna" slutade inte efter förräns jag väl somnade. Men morgonen efter var jag pigg och glad igen!

Tillbaka till frågan och svaret jag gav: Nej. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missade mötet eftersom jag trodde jag gjorde vad jag kunde (för min situation)! Jag bad om hjälp av soc.
Så i slutändan. Jag missförstod Soc och var inte tydlig (nog?).

Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden och göra det ogjort så skulle jag! Hallå! Tror ni att jag har tagit ut en smygsemester eller nått? Nope, har suttit mest inomhus, varit smått deppig för att jag har inte haft nått att göra, har inte ens umgåtts med kompisar! För att jag har väntat på att få höra av soc. Suuuuck.

Och för att inget ska missuppfattas, jag är glad och jag ser inte ner på mig. Tvärtom är jag faktiskt tacksam över att det "dåliga" hände. De dagar jag har väntat så har jag varit inaktiv (räkna inte med vanliga hushållssyslor och det faktum att jag håller på med declutter här hemma) och det har fått mig lite nere och jag har mått ganska dåligt över hur jag har spenderat mina dagar (inte ens umgåtts med vänner!). Så små doser av nedstämdhet etc, så små att man känner att nått inte är som det ska men det går inte riktigt att peka ut var det var. Så den dagen fick jag utlopp för alla de små dropparna jag har fått i mig. Ungefär som att när man är sjuk, det suger men man känner sig mer levande när man väl blir frisk och då uppskattar man och känner tacksamhet över sig själv och sin kropp!

Så ja, I screwed up. So what!  Jag gjorde vad jag kunde! Trodde jag gjorde rätt. Tanken som räknas? ;D
Det löser väl sig på nått sätt :)

 

Ah just ja.. när jag tog bussen hem tog en ung kille och pratade med mig på Knuten. Jag svarade artigt och vänligt tillbaka... Det var väldigt svårt att höra honom :/ Han frågade sen efter mitt nummer.... Jag svarade nej, tyvärr... Han fortsätte insistera på att han ville ha den, men jag fortsätte neka honom. När bussen väl kom satte jag i mitten och snubben satte sig längre bak... Efter en kort stund sätter han sig mitt emot mig, pratar och jag svarar att jag inte hörde honom så han får prata högre om han vill prata med mig. Han säger att han inte vill att busschauffören ska höra. Jag svarar att vill inte att han ska höra vill nog inte jag höra... Åh så jobbigt! Jag sa till honom flera ggr att inte röra mig när han börja ta på mig... Sorry, but not sorry men fulla människor som raggar på en är INTE attraktivt för fem öre! Jag fattade inte först att han hade druckit sen tidigare, först efter att jag märkte att han satte sig mittemot mig (han öppnade en burk innan bussen anlände, men tänkte inte så mycket på det. Vad gör en öl liksom? Men gissar på att den ölen fick honom över toleranströskeln eller nått). USCH USCH USCH bara jag tänker på det! Tror han tog på min rumpa när jag klev av... Ajja, han tog inte och klev av och följde efter mig när jag väl skulle av eftersom han indikerade på att följa med mig hem. Jag svarade att följer han efter mig så skulle jag ringa polisen.

On to declutter. Bye!

 

Ojdå! Var det mer än ett år sedan jag skrev sist?  Tänkte inte att det var så länge sen, men det kan bero på att jag har tänkt på min blogg ganska länge. Att jag skulle göra ett nytt inlägg.

Mycket har hänt sedan sist. En del som nog inte lär nämnas i denna blogg.

 

Detta blogginlägg heter Future för att jag tänkte delge vad som händer i framtiden för mig. Visserligen oskrivna, men planerade. Bland annat att jag går ut samhällslinjen på Framnäs denna termin. Efter det kommer jag fortsätta plugga Matte B till sommaren och hösten. Eller ja, det är planen. Får se hur det går.

Sen att jag skulle vilja plugga till körkortet. Dock har jag inte pengar för det, men det säger inte att man kan plugga och vara välinformerad när det är väl dags att ta det? :)

 

Jag har inte tänkt söka till nått universitet till hösten, som sagt, vill plugga Matte B. Av den anledningen att de flesta linjer jag har kollat in har Ma B som krav.

 

En stor anledning till att jag har tänkt skriva ett nytt inlägg går tillbaka lite över ett år sedan. Av en upplevelse jag hade första veckan april, förra året. Som berör just detta datum.

 

Jag hade vaknat upp efter en powernap i soffan. Jag blundade och mådde gott. Jag hör ett ljud som verkar komma från hallen och undrar för mig själv vad det var. På skojj tänker jag att, ja, kanske är det nån själ som hälsar på? Så jag säger i mitt huvud (som om jag pratade på riktigt, vem vet jag kanske gjorde det?): Kan du göra mig en kopp te? ... Är du snäll? Tänkte att jag inte ska vara oförskämd och inte fråga snällt, haha :D Märk väl att jag hade fortfarande mina ögon stängda, men det var som att jag kunde se min lägenhet. Efter några få sekunder ser jag ett par utsuddade par ben i jeans, jag såg ingen överkropp, komma gåendes mot mig från mitten av rummet. Personen i fråga närmar sig från min sida, ställer ner koppen på bordet, går förbi och sätter sig i mitten. Jag känner av lukten att det är kamomill och tänker att det är min favorit (vilket det inte var vid den tidpunkten, jag byter alltid favorit! Just nu är det karibisk te med honung och mandelmjölk).

Jag har dragit upp benen för honom och tittar på honom. Allt känns så naturligt och jag undrar vem detta är. Det slår mig att detta kanske är min framtida pojkvän så för att testa ut den teorin gör man väl bäst i att ställa par frågor eller hur?

Så jag ställer frågor. Bland annat hur det var på jobbet, om han kommer ihåg när vi träffades och en eller två frågor till. Jag skrev ner denna händelse på papper som jag har lagt undan. Nånstans. Ids inte leta efter det just nu ;)

Det var svårt att höra när han svarade mig. Mottagningen var som en radiokanal man försöker hitta, det brusar och ljudet var som lågt. Jag fick säga va? flera gånger.

På slutet ber han mig blunda och jag undrar hur i hela fridens dar kan jag göra det när dom redan stängda? Jag kommer fram till att jag prövar med att blunda extra hårt så kanske det ser ut som att jag blundar. Han lutar sig fram och ger mig en kyss. Jag räcker upp min ena hand mot munnen och säger tack. Både för kyssen och samtalet och tittar upp. Ingen snubbe, men min hand och knän uppdragna.

 

Men jag fick ett datum när jag frågade honom när vi träffades.

 

14:e April, sista året.

 

Och nu undrar kanske någon: Sista året? Vad menas med det?

Jo du, jag frågade honom själv samma sak och till svar fick jag: Det året som vi hade sist.

Aaah tänker jag, 2014. För mitt sinne där sa att just nu är det 2015. Men i min verklighet så var det 2013.

 

Och vilket datum är idag? Jo, 14 April ;)

Så jag ska strax göra mig iordning och se om jag träffar på Mr. Right ;)

 

Om inte, så hade jag en rolig upplevelse som fick mig att se fram emot detta datum! ;D

All is good :)

 

Uppdaterar sen hur det gick ;)

 

7/7-12

Ja, vad är det med mig?
Jag kommer i perioder där jag ibland undviker min blogg! Varför?
Jo, jag kommer inte på något att skriva! Fast igår slog det mig att det finns tusen och en ämnen att ta upp! Intressen, minnen, musik etc.
Är (var) alldeles för inställd att det ska ha hänt något vardagligt och/eller spännande för att man skulle kunna uppdatera sin blogg.

Men så behöver det väl inte vara?

Även om jag har fått lära och hållit vid mig att inte ta upp det förflutna eftersom det hör därhemma, så är det helt okej att prata om det.

Dåligt som bra. För det betyder nått för en.
Antingen det gäller att man har kvar att lära sig eller för att minnas något glädjefullt.


Eftersom det var ett tag sen jag skrev så har det faktiskt hänt några saker:

- Jag har nu fått ge blod för första gången.
Jag fick dubbla kartor av järntabletter från dom och låt mig berätta, jag har snart knaprat upp alla och jag ser fram emot det. Har även varit duktig med att komma ihåg att ta en varje dag. Har inte missat en dag.

- Jag fixade mina gamla betyg, därav hälsat på mitt gamla gymnasium. Returnerade en gammal bok jag trodde hade lämnat in. Så flera år senare.... Ja, iaf så var den i god skick och biblitokarien gav mig nåd. Träffade på även syon (som har sitt rum mittemot) så det var riktigt trevligt. Jag lämnade över en bok som är den äldsta boken jag någonsin har ägt eftersom jag tyckte att den skulle göra sig bättre där. "Min första hund" heter den och är exakt 50 år. Tänkte att den skulle göra sig mer rättvis där samt att den skulle vara bra läromedel. Åtminstone diskussionsmässigt. Min gamle lärare Kurt får sig nog en bra läsning, så jag får höra nog av mig dit och höra vad han tyckte.

- Har ansökt till framnäs allmänna linje med inriktning mot sammhälls. Så nu återstår en del pappersarbete.
Vill redan nu plugga i förväg så att jag är beredd.

- Min syster var klantig med sin hälsa, jag lämnar åt det. Jag var verkligen inte nöjd, men kan inte vara arg på henne hur länge som helst. Dessutom fattade hon det på en gång så det är ingen anledning att undvika henne hela tiden.
Dessutom saknade jag att se på serier med henne... I admit it.

- Pappan till en av mina närmaste vänner gick bort. Jag lämnar det så.
Tänker inte säga något mer. Förutom att vi vänner finns för han och resten av släktingarna.

- Haft Lady över som hjälpt mig att ordna till stöket i köket och hjälpt mig att ordna mina kläder. Behöver verkligen skaffa någon form av backar/hyllor till hänggarderoberna. Har bara min byrå än så länge och det rymmer inte alla 'småplagg'. I köket så flyttade vi plats med skafferiet och porslinen.
Jag är gode nöjd och det tog en dag innan man vänjde sig att det hade bytt plats.

- Börjat med detox för att rensa kroppen och lägga av med sockerberoendet och allt godis. Gått en vecka av två och jag har gett upp.
Det har inget att göra med att jag har gått tillbaka till gamla spår för det har jag minsann inte gjort. Det är bara att det hela började se mindre ut som detox och mer som en diet. Med inslag av detox.
Plus att spisen la av sig lördag kväll.
När jag väl trodde hade fixat runt i proppskåpet så blev resultatet detta:
Kylskåp och dator fungerar.
Spis och resterande taklampor fungerade inte. Vilket är fem rum (har ingen lampa i hallen).
Idag har jag fattat dock att när man låser spisen så låser den inte enbart ugnen (vilket jag trodde) utan alla plattor.
Om ni undrar så är det en kompis till mig som låste spisen då vi gjorde om skåpen. Nu i efterhand så tror jag nog att jag faktiskt kommer ihåg att hon nämnde det, men att jag inte reflekterade över betydelsen.
Iaf så funkar den som vanligt. Och jag lärde mig att bli mindre skrajj för proppskåpet.

- Har planterat växter för några veckor sedan. Dom är inte förtjusta att man tar ut dom på balkongen så dom får vistas i vardagsrummet ett tag till.

- Plockade första jordgubben (liten en) från balkonglådan idag. Bara för att snabbt konstatera att det var ett smultron. Mums.

- Smoothies är min nya goda vana. Idag tog jag även och komponerade en egen mix:

Havregryn ( 1 dl)
Blåbär och hallon
En banan
Soyamjölk
Krossad Linfrön ( 2 msk)

Mixa ihop allt till en önskad konsistens.

- Shopping. Oj, oj, oj. Massa bra och nyttiga råvaror från Ica och Coop. Kläder på Cubus. Kökstillbehör på Clas Ohlson och finfin inredning och blommor från Sinnena's. Nu tycker jag att jag borde vara pank snart.

- Har varit på äventyr med Mona och hennes familj hit och dit. Senast var i lördags på Medeltidsdagar i Luleå. Det var riktigt roligt samt att jag hittade fina burkar i shoppen :)

- I vanlig ordning skämma bort Lakso's katter, Bill och Sune, med nya leksaker och kattgodis.

- Umgåtts med folk som sätter extra piff på vardagen.


Här tar jag stopp då det är sent och detta inlägg börjar.. är lite för långt i mitt tycke.
Däremot ska jag verkligen se till att börja blogga lite oftare. Verkligen.
Jag har sagt det tidigare och sen kommer det alltid nån svacka...
Så önska mig lycka till? Haha

Jag vill även börja sy. Jag har inga sykunskaper (inte så mycket iaf), men jag vill börja sy mina egna designs...
Så på den biten kan ni även önska mig lycka till på.
Symaskin, symaskin... Blocket, blocket...

Kram!