mirax

I torsdags (18/6) var jag till Soc försörjningsstöd och fick avslag för Juli. Anledningen till det var för att de ansåg att jag inte hade gjort vad jag kunnat, vilket var att gå till Af den dag jag slutade skolan. Så hur uppstod den här situationen? Enkelt, jag missförstod soc från förra mötet som jag hade på min egen födelsedag (29/5). På slutet av det mötet berättade jag för min drop in handläggare att jag jag hade lite bekymmer angående Af, att de verkar inte kunna hjälpa mig på ett propert sätt (det vill säga: extrahjälp, med exempelvis CV och sånt. Detta från att ha nämnt vid tidigare möten att jag har lite problem med vissa saker och fått höra "det är bara att göra si eller så" och då kändes det som att de inte förstod mig till fullo) och då föreslog min handläggare att tillsammans fara till KAP och få hjälp där. Så nånstans i min hjärna programmerades informationen att jag skulle börja där, en slags förbörjan (inte ett riktigt ord haha men inte bli inskriven iaf) innan jag började på Af. Har inte berättat det för nån förutom en vän som jag gick med på Framnäs hittade mig upprörd på en busshållplats. Varför jag inte har berättat? Enkelt, lite pinsamt och paranoid tankarna att nån ska kläcka ur sig ett "duh, hur kan du inte ha fattat det". Det är faktiskt inte så lätt, jag har varit sjukskriven i 12 år, blivit bollad runt olika myndigheter, fått information från olika håll, pappersarbete, väntetid 3-4 månader, tjafsa, upprepa etc osv mm. Så när det gäller att börja på Af for real, så är jag helt och hållet en noob. Grattis.

Det var en extremt jobbig dag. Fick ett samtal ungefär 5 min efter att jag hade gått från soc (hade skuttat in på Af efter soc mötet) och fick avslag. Jag la på, på en gång och grät. Jag blev väl omhändertagen av Af iaf :) Fick papper och vatten (blev erbjuden även kaffe, men det avböjde jag) och tagen till en mer privat rum :) Och.. det är inte första gången jag har brytit ihop på Af, så jag är nog snart känd där som den som har gråtit mest där XD
På slutet av det mötet fick jag frågan om varför jag mådde så dåligt, om det var för att jag hade missat mötet med Af? (Vid det här laget hade jag redan hunnit avlägga 5-7 pappersservetter, huperventilation och 5-6 tankar om *självmord)

* För att vara mer korrekt så handlar det inte om en verklig självmordstanke, inte nånting jag skulle ge efter för. Det handlade mer om en känsla att marken rämnar under en, att känslorna blev för mycket och man vill bara ta en break. Det uppstod i och med det avslaget. Hjärnspöken som sa till en: "Ja, du har egentligen inte tagit ansvar, du får inte förssörjningsstöd så därför förtjänar du inte att leva. Du har egentligen inget att leva på nästa månad iaf". Mörka och depressiva tankar och känslor brukar komma upp när nånting träffar min akilleshäl, so don't be mistaken. Jag ÄR en stark och levnadsglad tjej. Men myndigheter... tja.. har blivit överkörd ett X antal ggr i mitt liv. Det är ett jäkla jobb att ha med dom att göra, själv och sjukskriven. Anyway, hela den dagen och kvällen fortsätte vara jobbig. "Självmordstankarna" slutade inte efter förräns jag väl somnade. Men morgonen efter var jag pigg och glad igen!

Tillbaka till frågan och svaret jag gav: Nej. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missade mötet eftersom jag trodde jag gjorde vad jag kunde (för min situation)! Jag bad om hjälp av soc.
Så i slutändan. Jag missförstod Soc och var inte tydlig (nog?).

Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden och göra det ogjort så skulle jag! Hallå! Tror ni att jag har tagit ut en smygsemester eller nått? Nope, har suttit mest inomhus, varit smått deppig för att jag har inte haft nått att göra, har inte ens umgåtts med kompisar! För att jag har väntat på att få höra av soc. Suuuuck.

Och för att inget ska missuppfattas, jag är glad och jag ser inte ner på mig. Tvärtom är jag faktiskt tacksam över att det "dåliga" hände. De dagar jag har väntat så har jag varit inaktiv (räkna inte med vanliga hushållssyslor och det faktum att jag håller på med declutter här hemma) och det har fått mig lite nere och jag har mått ganska dåligt över hur jag har spenderat mina dagar (inte ens umgåtts med vänner!). Så små doser av nedstämdhet etc, så små att man känner att nått inte är som det ska men det går inte riktigt att peka ut var det var. Så den dagen fick jag utlopp för alla de små dropparna jag har fått i mig. Ungefär som att när man är sjuk, det suger men man känner sig mer levande när man väl blir frisk och då uppskattar man och känner tacksamhet över sig själv och sin kropp!

Så ja, I screwed up. So what!  Jag gjorde vad jag kunde! Trodde jag gjorde rätt. Tanken som räknas? ;D
Det löser väl sig på nått sätt :)

 

Ah just ja.. när jag tog bussen hem tog en ung kille och pratade med mig på Knuten. Jag svarade artigt och vänligt tillbaka... Det var väldigt svårt att höra honom :/ Han frågade sen efter mitt nummer.... Jag svarade nej, tyvärr... Han fortsätte insistera på att han ville ha den, men jag fortsätte neka honom. När bussen väl kom satte jag i mitten och snubben satte sig längre bak... Efter en kort stund sätter han sig mitt emot mig, pratar och jag svarar att jag inte hörde honom så han får prata högre om han vill prata med mig. Han säger att han inte vill att busschauffören ska höra. Jag svarar att vill inte att han ska höra vill nog inte jag höra... Åh så jobbigt! Jag sa till honom flera ggr att inte röra mig när han börja ta på mig... Sorry, but not sorry men fulla människor som raggar på en är INTE attraktivt för fem öre! Jag fattade inte först att han hade druckit sen tidigare, först efter att jag märkte att han satte sig mittemot mig (han öppnade en burk innan bussen anlände, men tänkte inte så mycket på det. Vad gör en öl liksom? Men gissar på att den ölen fick honom över toleranströskeln eller nått). USCH USCH USCH bara jag tänker på det! Tror han tog på min rumpa när jag klev av... Ajja, han tog inte och klev av och följde efter mig när jag väl skulle av eftersom han indikerade på att följa med mig hem. Jag svarade att följer han efter mig så skulle jag ringa polisen.

On to declutter. Bye!