mirax

Efter att ha utforskat och erövrat denna planet (och smått rymden) har vi anlänt till nya roller, nämligen att omfamna världen med vänliga handlingslag. Att ta tillvara det vi har och bevara våra källor med respekt och tacksamhet. Detta gäller inte bara jordens resurser, men även människor. Att upplysa att ordet medmänniska inte är ett förhistoriskt benämning som har förlorat sin forna glans.

I strävan att passa in i samhället, som fortfarande till stor del lever efter det gamla "systemet", så ser jag de människor som hamnar i kläm för att de har inte upptäckt själva att de har fötts till den här världen med rollen att bli en av de ledande förebilder för det nya genom att vara en av de första som bryggar mellan det gamla och det nya.

Denna värld som trycker ner människors självförtroende. Att en är mindre värd och inte skulle kunna utföra stordåd för att en inte har pengar, kontakter eller ens utbildning. Det behöver inte ens vara något stort, bara ens egen dröm och längtan för ett särskilt område som är viktig för en.

För att inte nämna att det kan ta tid att hitta och sätta i ord för den brinnande glöd som bultar i våran hjärtan. Dessa människor är uppväxta i en värld som lär ut att fortsätta i samma hamsterhjul när ens inre skriker rakt ut att detta inte kan fortsätta. Ingen mår bra av det i längden, till slut bryter en ihop. Vi sörjer. Vi sörjer oerhört. Inte bara vi, men även den äldre generationen. Förälder/föräldrar, mor/far-föräldrar etc  som inte orkar. Familjen är viktig för oss. Vi bryr oss. Vi bryr oss så oerhört. Vi försöker vårt bästa att hand om er till den grad att vi själva inte tar itu med våra egna känslor och tankar. Varför skulle vi när samhället är uppbyggt och strukturerat på det sätt att det är meningen att vi ska nonchalera och vifta bort våra drömmar? Det är trots allt inte "realistiskt". Bibehåller vi detta så kan du vara säker på att i vuxen ålder att inte bli tagen på allvar eller ignorerad. Fast förstås, det kan vara på gott och ont. Det är på det viset en lär den hårda vägen att hitta rätt väg. Dock är även detta något som får ha sitt slut och gå i pension.

Inte alla tar sig ut tidigt från det snurrande hjulet. Vi försöker själva, vi försöker hjälpa våra närmaste som har saktat av. Vi blir till slut övermäktiga. Idéen om hur livets olika skeenden ska se ut och när, styr farten på hjulet. Vi försöker bara följa takten. Det går för snabbt. Våra kroppar blir fastklistrade mot, gör oss yra och när den till sist står still för att vi inte rör på oss så är vi alldeles för vimmelkantiga med spagettiben att vi inte har styrkan att lyfta våra kroppsdelar och överge hjulet. Det är allt vi har känt till, det vi är vana vid. Hjulet stannar av. Gått sönder. Är sned. Suger ut all ens energi att bara gå fem steg. Vi får känna både skuld och skam av andra som febrilt springer i sina hamsterhjul att vi bara sitter och inte bidrar. Vi får veta att nog har andra haft sina önsketänkande om ett bättre liv, framgång etc men att det går över eller att det får sitta i ett hörn och samla damm.

När vi är unga så får vi springa i samma hjul som våra förälder/rar eller den person/er som har vårdnaden om oss för att de har ansvaret att ta hand om och lära ut, men när dom själva inte orkar så försöker vi hjälpa till genom att springa med för att avlasta den andra. När vi själva sen får våra egna hjul så blir det för tungt. Vi har för länge hjälpt andra att när vi hör vårat inre som talar till oss vad vi har för behov i vår vardag blir det istället en till röst som behöver hjälp. Även om det är våran egen så har vi gjort slut på våran ork. Vi vet att den rösten är den viktigaste, men vi har slut energi.

Det tar tid till att läka ett hjärta som brustit. Sörja klart över det gamla och försöka klura ut att bli förstådd och accepterad över att en går mot det nya, att det inte betyder att en överger sina närmaste.

Det tar tid att bli sin egna bästa vän igen och tro på sina känslor och tankar som speglar en bild av något som ligger djupt och slumrar i det dolda i väntan på att bli accepterad så att en kan äntligen omfamna sitt kall och komma hem till sitt sanna jag.


Första steget är det mest skrämmande: Låsa upp bojor av rädsla som hållit oss fjättrade.