mirax

Miu is 16 years old. Sixteen and running. She tries to run as fast as possible, but her energy is depleting with every step. Miu is gasping for air, her head feeling lightheaded and her legs heavy. After what felt like forever between running and falling, she manages to get out of the forest only to find herself drawing near the edge of a cliff. Walking slowly forward towards the cliff, she thought of the event that had happened earlier. A neighbour who is also a childhood friend of hers and her sister, invited her to have a walk with him in the forest. As they were strolling in the forest he guided her off the main path. After a while she noticed someone had set up a picnic in the middle of the forest and she understood immediately that it was her friend that had done it. As her childhood friend was cutting up bread he had picked up from the basket, she thought that this idea of his was a very nice gesture. She was about to take a seat when her childhood friend suddenly confessed in a calm manner that he liked her. Not only that, he proceeded to claim his undying love for her. He had planned out everything. Their wedding, kids, career, where to live and so on. Miu didn't even know that he liked her and this kind of confession scared her. She had an eerie feeling that this wasn't right. She didn't feel comfortable and above all, she no longer felt safe. Miu turned him down as politely as possible and told him she needed to get back home. He denied that she was feeling the way she felt, but she insisted and as he saw her turn around and walk away, something inside of him snapped. The next thing he knew she was lying on the ground and the back of her white blouse was quickly turning red. He picked up her body and walked further into the forest and dumped her into the nearest deep pit he could find, thinking that it was safe to leave here there and that he would come back and deal with her corpse at a later time. However, Miu regained her consciousness a short while after he had left, crawled out of the pit and started running for her life. Which led her to the cliff. She collapsed into a sitting position and glanced over the edge.

"Just like this, I was close to death" she thought, but the more pressing issue was that her wound needed treatment otherwise she would bleed to death. She heard a rustling noise behind her and she dreaded for a second it was her neighbour, but the light footsteps and a familiar voice calling out to her made her realize it was her sister. Miu quickly turned around and stood up and her identical twin sister Ria managed to catch her in a embrace before Miu's legs gave up on her a second time. While holding each other, Miu could feel Ria's body shaking and her voice filled with sadness and shock.

- I can't believe it! I can't believe John did that!

When realizing that her sister had seen everything she couldn't hold back her tears anymore.

- I can't believe it, I can't believe that...

Miu's eyes widened and she felt her sister retracting her hands from her back only to be placed on her chest instead and in the next moment her feet were stumbling backwards and over the edge. As she was falling, Ria's final words echoed through her mind for the last time.

 

 

"I can't believe it, I can't believe that..."

 

 

 

"...he chose you"

 

 

 

I torsdags (18/6) var jag till Soc försörjningsstöd och fick avslag för Juli. Anledningen till det var för att de ansåg att jag inte hade gjort vad jag kunnat, vilket var att gå till Af den dag jag slutade skolan. Så hur uppstod den här situationen? Enkelt, jag missförstod soc från förra mötet som jag hade på min egen födelsedag (29/5). På slutet av det mötet berättade jag för min drop in handläggare att jag jag hade lite bekymmer angående Af, att de verkar inte kunna hjälpa mig på ett propert sätt (det vill säga: extrahjälp, med exempelvis CV och sånt. Detta från att ha nämnt vid tidigare möten att jag har lite problem med vissa saker och fått höra "det är bara att göra si eller så" och då kändes det som att de inte förstod mig till fullo) och då föreslog min handläggare att tillsammans fara till KAP och få hjälp där. Så nånstans i min hjärna programmerades informationen att jag skulle börja där, en slags förbörjan (inte ett riktigt ord haha men inte bli inskriven iaf) innan jag började på Af. Har inte berättat det för nån förutom en vän som jag gick med på Framnäs hittade mig upprörd på en busshållplats. Varför jag inte har berättat? Enkelt, lite pinsamt och paranoid tankarna att nån ska kläcka ur sig ett "duh, hur kan du inte ha fattat det". Det är faktiskt inte så lätt, jag har varit sjukskriven i 12 år, blivit bollad runt olika myndigheter, fått information från olika håll, pappersarbete, väntetid 3-4 månader, tjafsa, upprepa etc osv mm. Så när det gäller att börja på Af for real, så är jag helt och hållet en noob. Grattis.

Det var en extremt jobbig dag. Fick ett samtal ungefär 5 min efter att jag hade gått från soc (hade skuttat in på Af efter soc mötet) och fick avslag. Jag la på, på en gång och grät. Jag blev väl omhändertagen av Af iaf :) Fick papper och vatten (blev erbjuden även kaffe, men det avböjde jag) och tagen till en mer privat rum :) Och.. det är inte första gången jag har brytit ihop på Af, så jag är nog snart känd där som den som har gråtit mest där XD
På slutet av det mötet fick jag frågan om varför jag mådde så dåligt, om det var för att jag hade missat mötet med Af? (Vid det här laget hade jag redan hunnit avlägga 5-7 pappersservetter, huperventilation och 5-6 tankar om *självmord)

* För att vara mer korrekt så handlar det inte om en verklig självmordstanke, inte nånting jag skulle ge efter för. Det handlade mer om en känsla att marken rämnar under en, att känslorna blev för mycket och man vill bara ta en break. Det uppstod i och med det avslaget. Hjärnspöken som sa till en: "Ja, du har egentligen inte tagit ansvar, du får inte förssörjningsstöd så därför förtjänar du inte att leva. Du har egentligen inget att leva på nästa månad iaf". Mörka och depressiva tankar och känslor brukar komma upp när nånting träffar min akilleshäl, so don't be mistaken. Jag ÄR en stark och levnadsglad tjej. Men myndigheter... tja.. har blivit överkörd ett X antal ggr i mitt liv. Det är ett jäkla jobb att ha med dom att göra, själv och sjukskriven. Anyway, hela den dagen och kvällen fortsätte vara jobbig. "Självmordstankarna" slutade inte efter förräns jag väl somnade. Men morgonen efter var jag pigg och glad igen!

Tillbaka till frågan och svaret jag gav: Nej. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag missade mötet eftersom jag trodde jag gjorde vad jag kunde (för min situation)! Jag bad om hjälp av soc.
Så i slutändan. Jag missförstod Soc och var inte tydlig (nog?).

Hade jag kunnat gå tillbaka i tiden och göra det ogjort så skulle jag! Hallå! Tror ni att jag har tagit ut en smygsemester eller nått? Nope, har suttit mest inomhus, varit smått deppig för att jag har inte haft nått att göra, har inte ens umgåtts med kompisar! För att jag har väntat på att få höra av soc. Suuuuck.

Och för att inget ska missuppfattas, jag är glad och jag ser inte ner på mig. Tvärtom är jag faktiskt tacksam över att det "dåliga" hände. De dagar jag har väntat så har jag varit inaktiv (räkna inte med vanliga hushållssyslor och det faktum att jag håller på med declutter här hemma) och det har fått mig lite nere och jag har mått ganska dåligt över hur jag har spenderat mina dagar (inte ens umgåtts med vänner!). Så små doser av nedstämdhet etc, så små att man känner att nått inte är som det ska men det går inte riktigt att peka ut var det var. Så den dagen fick jag utlopp för alla de små dropparna jag har fått i mig. Ungefär som att när man är sjuk, det suger men man känner sig mer levande när man väl blir frisk och då uppskattar man och känner tacksamhet över sig själv och sin kropp!

Så ja, I screwed up. So what!  Jag gjorde vad jag kunde! Trodde jag gjorde rätt. Tanken som räknas? ;D
Det löser väl sig på nått sätt :)

 

Ah just ja.. när jag tog bussen hem tog en ung kille och pratade med mig på Knuten. Jag svarade artigt och vänligt tillbaka... Det var väldigt svårt att höra honom :/ Han frågade sen efter mitt nummer.... Jag svarade nej, tyvärr... Han fortsätte insistera på att han ville ha den, men jag fortsätte neka honom. När bussen väl kom satte jag i mitten och snubben satte sig längre bak... Efter en kort stund sätter han sig mitt emot mig, pratar och jag svarar att jag inte hörde honom så han får prata högre om han vill prata med mig. Han säger att han inte vill att busschauffören ska höra. Jag svarar att vill inte att han ska höra vill nog inte jag höra... Åh så jobbigt! Jag sa till honom flera ggr att inte röra mig när han börja ta på mig... Sorry, but not sorry men fulla människor som raggar på en är INTE attraktivt för fem öre! Jag fattade inte först att han hade druckit sen tidigare, först efter att jag märkte att han satte sig mittemot mig (han öppnade en burk innan bussen anlände, men tänkte inte så mycket på det. Vad gör en öl liksom? Men gissar på att den ölen fick honom över toleranströskeln eller nått). USCH USCH USCH bara jag tänker på det! Tror han tog på min rumpa när jag klev av... Ajja, han tog inte och klev av och följde efter mig när jag väl skulle av eftersom han indikerade på att följa med mig hem. Jag svarade att följer han efter mig så skulle jag ringa polisen.

On to declutter. Bye!